Göteborgsposten – 7 september 1868, sida 1

Derefter antogs på erkebiskopens törslag regementspastor Almqvist till mötets sekreterare. Ordföranden erinrade nu att författningen tillägger mötet att pröfva valhandlingarne och sporde om emot dessa några anmärkningar förefunnos? — En längre paus. — Det hade berättats att mot ett lekmannaombuds kompetens rådde meningsskiljaktighet, och att detta ombuds uteslutande från mötet skulle genomdrifvas. Derföre afbidades det ögonblick då klubban skulle salla, eller någon begära ordet, med stort intresse. Ändligen reste sig riksarkivarien Nordström, begärde ordet och uppropades af ordföranden. Det var af vigt, antydde hr N., då såsom nu var fallet, en ny författning skulle tillämpas, att inga sådana åtgärder vidtogos, hvilka sedan kunde antaga karakteren af prejudikater fastän de icke voro formelt riktiga. Tal. ansåg det otvifvelaktigt att det ena lekmannaombudet för Strengnäs stift — professor C. G. Malmström i Upsala — icke var kompetent att deltaga i mötet, då författningen föreskref att ombuden skulle vara utsedda Jrån stitten; detta stadgande var ej liktydigt med af stiften. Meningen var otvifvelaktigt den, att sådana ombud skulle väljas, som egde närmare kännedom om det stift som de skulle representera. Emellertid ansåg tal. icke lika klart om mötet egde befogenhet att pröfva prof. Malmströms kompetens, enär författningen icke tillerkände detsamma en sådan pröfningsrätt, men ansåg dock att när riksdagsordningen medgitver en lika beskaffad pröfningsrätt i afseende på riksdagsmännens kompetens borde samma rätt tillkomma kyrkomötet. Ansåg man att endast medlemmar inom hvarje stift egde rätt öfverklaga dess lekmannaombude val, och att om så ej skedde valet vore gällande, utan att den valdes kompetens sedan af mötet kunde pröfvas, så skulle möjligen inträffa, att t. ex. en katolik blet medlem af kyrkomötet. Slutligen förklarade hr Nordström, att hans anmärkning ej gällde professor Malmström, för hvilken han hyste stor aktning, utan rfsåg häfdandet af en vigtig princip. F. d. statsrådet grefve Hamilton ansåg äfven otvifvelaktigt, att hvarje stiftsombud skulle tillhöra det stift af hvilket ombudet blifvit valdt, men var dock öfrertygad att mötet ej egde en pröfningsrätt som författningarne icke tillerkänt detsamma, icke heller att stadgandet i riksdagsordningen här kunde anlitas; och yrkade derföre att hr Nordströms anmärkning icke måtte föranleda till någon åtgärd. — Af samma åsigt var prof. Ribbing, hvarefter hr Nordström förklarade att hans afsigt endast varit att bringa saken till diskussion. Mötet beslöt derefter att frågan skulle förfalla. Den för mötet afsedda arbetsordningen, utarbetad af biskop Bring i samråd med några andra ledamöter, blef nu af honom i form af motion framlagd, och tryckt utdelad samt bordlagd. Biskop Sundberg hemställde emellertid att den paragraf som stadgade huru ledamöterna skulle placera sig, måtte antagas för att gälla redan vid nästa sammankomst. De sjelfskrifna ledamöterna skulle, enligt nämnde förslag, sitta främst och derefter samtlige ombuden stiftsvis, enligt förut antagen sed. Men biskop Beckman ansåg lämpligast att hvarje stifts medlemmar sutto tillsammans. För begge dessa meningar yttrade sig åtskilliga talare, men slutligen förenade man sig om att uppskjuta frågan. Under det att denna fråga diskuterades anlände statsrådet Carlson, då samtliga ledamöterna uppstego till dess han intagit sin plats i främsta stolen till höger om talmannen. Hr statsrådet öfverlemnade tio från K. M:t till mötet aflåtna skrifvelser. I anledning af sättet för några af dessa skrifvelsers behandling och specielt den som rörde senaste bibelkommissionens förslag till öfversättning af Nya Testamentet, uppstod en kort diskussion, som gaf vid handen att talarne icke hunnit studera sig in i kyrkomötesförordningen. Men det hade riksarkivarien Nordström redan gjort, och upplyste att den sistnämnda skrifvelsen rörde ett af de ämnen som, enligt förordningen, först skall behandlas af mötets presterliga ledamöter. Ni skall icke tro, att hr Victor Rydberg är den som ser yngst ut eller den ende lekmannen som begagnar mustacher. Lektor Waldenström — den samme som höll på att vända upp och ner på missionsmötet i Upsala