Göteborgsposten – 2 september 1868, sida 1

————— — — känner ej precist, men anar, att en liten smula afund gjorde sitt till att vedsätta hr Labatt här. Man har ju sett att Christina Nilsson väckt afund till och med här, och att man smått fröjdat sig åt att äfven hon rönt obehag i de transka tidningarne, derföre att hon skulle höjt sina aflöningsanspråk, fastän den omständigheten ligger nära till hands att hennes eminenta talang kan och sannolikt skall deklinera, så öfveransträngd som den blir. Emellertid säges nu bestämdt, att Christina Nilsson alldeles icke gjort sig skyldig till några ölverdrisna anspråk. Således, endast det återstår af hela historien, att afunden i ett obevakadt ögonblick framskymtat mot den celebra sångerskan, som likvisst här icke går någon i vägen och följaktligen gerna kunde lemnas i fred här. umlegården måste blifva hufvudstadens tillhörighet; den måste förvandlas till något hufvudstaden värdigt. Se der hvad man nu allmänt säger och fordrar, sedan allmänheten under laudtbruksmötet erfarit hvilken herrlig plats Humlegården är. Ru fordrar man at hufvudstadens hundramannaråd skall taga saken om hand. Det är en ganska svårlöst uppgift som förelägges våra stadsråder. Gällde det blott att sörvärfva eganderätten till Humlegården, så vore väl den knuten snart löst. Men med denna fråga står en annan i nära sammanhang. I mer än tretio år har man sagt och skrifvit: den ruskiga IIelgeandsholmen, som ligger midt i hufvudstaden, måste befrias från sina vanprydande byggnader; hofstallet och bostäderna för stallbetjeningen måste bortflyttas och holmen måste förvandlas till något staden värdigt. Kung Oscar redan gillade denna fordran. Frågan var blott: hvar skall hofstallet förläggas? I Humlegården har man tänkt. Men nu måste den tanken öfvergifvas, såsom rent af vandalisk, ehuru obestridligt är att om staten upplät Humlegården, för nyssnämnde ändamål, så gjorde staden derpå en högst betydlig pekuniär vinst, ty att den senare för dispositionsrätten öfver Helgeandsholmen måste anskaffa tjenlig tomt för hofstallet, är obestridligt. Man finner således huru invecklad frågan är. Nodgas stadsfullmäktige, påtryckta af den allmänna opinionen, gripa sig an med Humlegården, så måste de törst hafva någon plats i beredskap för hofstallet, och förhållandet blir detsamma om de gripa sig an med Helgeandsholmen. Göra de i ena och andra fallet intet, så få de tidningarne på sig och de blitva icke skonsamma, emedan, lyckligtvis, ingen af hufvudstadens tidningsredaktörer äro stadsfullmäktige. Jag anar att man snart nog skall erfara att de på a3-gång försigtigaste och ömtåligaste bland stadsfullmäktige skola vördsamt anhålla om entledigande?. (Forts.)