Göteborgsposten – 2 september 1868, sida 1

luften, och påtagligen hopgjord för att fylla bristen på verkliga händelser värda att omtala. Kyrkomötets ledamöter börja nu ankomma. Erkebiskopen har redan inträffat här och tagit sin bostad i en vacker våning vid Drottninggatan, tillräckligt stor för att utöfva ett värdskap, som han anser vara både en pligt och ett nöje. Ett af lekmannaombuden, öfversten grefve af Ugglas, har anmält förhinder, sannolikt för att bereda plats i kyrkomötet för den utsedde suppleanten, hans srände generalen grefve Björnstjerna, hvilken ganska säkert med största nöje inträder der. I Göteborgstidningarne kan jag icke erinra mig hafva läst någon notis derom, att hr V. Rydbergs val till lekmannaombud vid kyrkomötet blifvit hos K. Maj:t öfverklagadt; men så är dock verkligen förhållandet. Besvären äro redan af högsta domstolen pröfvade och underkända. Det är ett djerft hopp, jag medgifver det villigt, från kyrkomötet till — petroleum-aktiebolaget, men emellan det förra och de senare förefinnes dock den likhet, att med begge afses — ljus, mera ljus! Det plötsligt uppkomna intresset för upptäckten af petroleum här i landet, är onekligen en ganska märklig företeelse. Då för ett år sedan det bolag, som har till syftemål att i Ossmundsberget upptäcka petroleum, blef bildadt, ryckte man tvilvelaktigt på axlarne, ansåg företaget som en vild spekulation och geologerna ville ej tro att petroleum kunde finnas i nämnde berg. Lyckligtvis fanns ett tillräckligt antal personer, villiga att sammanskjuta den för borrningsarbetets utförande erforderliga summan. Arbetet började först i år, och resultatet deraf har hittills varit, och är fortfarande åtminstone icke nedslående, snarare hoppgifvande. Geologerna, som förr sade omöjligt, säga nu möjligt, och redan det är icke så litet. Nu har ytterligare ett aktiebolag bildat sig för att i Boda (äfven i Dalarne) anställa borrningsarbete efter petroleum. Aktieteckningen har gått raskt, och det tillfredsställande är, att de som tagit aktier äro män, hvilka gjort det lika mycket, om ej mera, för sakens skull ur allmän synpunkt, än för den möjliga vinst, som kan tillkomma dem. En annan glädjande företeelse är, att dalallmogen i trakten omkring Ossmundsberget och Boda visar stort intresse för saken, ser den med välvilja och är så mycket den förmår benägen till biträde. : I Östergötland har Wistena oljebergs bolag tillvunnit sig stora sympatier; man betviflar alls icke att detta oljeberg skall blifva gifvande, och på geologiska skäl anse nu vetenskapsmännen sannolikt, att äfven på flera andra ställen kan petroleum förekomma i nämnde provins. Ett gammalt ordspråk säger: ingen olycka kommer ensam. Den exempellöst långvariga torkan, som hemsökt nästan hela Sverige, och som förvandlat en lofvande gröda på våren till svag skörd eller missväxt, är obestridligen en stor olycka; den medverkade till en annan, hvilken dock hårdast drabbar våra efterkommande — de oräkneliga, vidt utbredda, flerstädes ännu fortgående skogseldarne äro en riksolycka. Ingen kan beräkna deras utsträckning, ej heller den förlust som de åstadkommit. Men ett annat gammalt ordspråk säger: intet ondt, som ej har något godt med sig. Vårt land förvarar i sitt sköte ett brännmaterial, som hittills, utom i det sydliga Sverige, föga anlitats, föga värderats; jag menar bränntorfven. Det goda som de stora skogseldarne skall åstadkomma är, att bränntorfven ej längre blir förbisedd. Behofvet — den stränge läromästaren — skall snart tvinga oss att anlita och rationelt tillgodogöra torfmossarne och skall äfven lära oss, om än icke att alldeles undvara, så dock att betydligt inskränka den ofantliga förbrukningen af utländska stenkol. Under tiden och i samma mån bränntorfven tages i anspråk för vår jerntillverkning, vid hvilken nu så enorma qvantiteter träkol konsumeras, kan den växande skogen blifva sparad och de af elden och yxan nu sköflade skogsmarkerna återigen blifva skogbevuxna. Tenorsångaren Labatts lysande framgång på kungl. teatern i Dresden har väckt stor glädje hos hans härvarande anhöriga och vänner. Nu kan man väl säga rent ut, att hr Labatt icke efter förtjenst blef bedömd här. Desto mera tillfredsställande för honom att hans talang högt uppskattats af en publik, mera nogräknad än vår hufvudstads. Jag