Göteborgsposten – 28 augusti 1868, sida 3

Från Utlandet. Inom Preussens s. k. nationalt-liberala kretsar känner man sig ej rätt belåten. Man är missnöjd med annexionspolitikens hittillsvarande långsamma framåtskridande och fruktar, att under Bismarks frånvaro en reaktionär hofcamarilla åter kan bilda sig, hvilken skulle bidraga till att förspilla en del af den popularitet, som Preussen genom sina segervinningar år 1866 vunnit i Tyskland. Det national-liberala partiet har derför på senare tiden upprepade gånger häftigt angripit den inre preussiska styrelsens illiberala anda och söker att understödja sina bevisningsskäl, genom att hänvisa till de stora faror, som kunna hota Preussen från Frankrike, om det icke i rättan tid undanrödjer de hinder, som hittills omöjliggjort ett uppriktigt närmande till de tyska sydstaterna och Österrike. Man fordrar derför att förändringar i liberal anda må vidtagas inom den preussiska ministeren och att särskildt inrikesministern Eulenburg samt kultusministern Mihler måste aflösas af statsmän med mera frisinnade grundsatser. — Det är för öfrigt rätt märkligt, att alliansen med Österrike nu synes hafva blifvit en populär id i Nordtyskland, ungefär på samma sätt som under en kort tid år 1864, då det för Preussen gällde att afvärja Europas inblandning i eröfringsoch plundringståget mot Danmark. Men kan man väl tro, art Österrike skall denna gång så lätt nappa på det utkastade agnet? Den olvan nämnde kultusministern har i dessa dagar ådragit sig de liberalas missnöje äfven i en kyrklig angelägenhet. En af vär moderna civilisations aldra vigtigaste grundrättigheter är religionssriheten och statens och kyrkans deraf följande oberoende at hvarandra. Den preussiska grundlagen stadsästar, likasom den svenska, genom flera paragrafer denna grundrättighet. Men — och ätven i detta fall stå vi på lika fot med Preussen — men flera af dessa paragrafer hafva hitills endast förblifvit löften på papperet, derför att regeringen ännu alltjemt icke kunnat beqväma sig till — och här kunna vi återigen taga preussarne i hand — att för representationen framlägga de lagförslag, som skulle vara erforderliga och nödvändiga, för att i detta afseende bringa författningen till utförande. Ja, reaktionen i Preussen har tillochmed vetat att genom högst egendomliga utläggningar förlama nämnda paragrafers väsentligaste principer. Sålunda heter det i paragraten 15: Den evangeliska och den romersk-katolska kyrkan, såväl som hvarje annat religionssamfund ordnar och förvaltar sjelsständigt sina angelägenheter. Denna bestämmelse har tolkats så, att den evangeliska kyrkan är statskyrkan, som likväl bredvid sig tolererar den romersk-katolska. De liberala uppresa sig häremot, emedan härigenom blott den katolska kyrkan blir fullkomligt sjelfständig, under det att den evangeliska ställes i ew beroende af staten, som gör henne ofri och till snarare en politisk, än en religiös inrättning. Då det i S 14 heter: Den kristna religionen lägges till grund för de statsinrättningar, som stå i samband med religionsutöfningen, ha myndigheterna ansett uttrycket: den kristna religionen liktydigt med Åevangelisk statskyrka och romersk-katolsk kyrka: samt, i strid mot grundlagens anda, betitaktat de af statsmakten oberoende evangeliska kyrkosamfunden som dissenters. Härigenom