Göteborgsposten – 28 augusti 1868, sida 1

Frihandeln, som ju är en praktisk tilllämpning af ordet frihet i dess allmäphet, gör täflan med utlandet nödvändig. För att kunna bestå i denna täflan, måste de inhemska näringarno inrätta sin ekonomi minst lika fördelaktigt som utländningen; ty på en väl ordnad ekonomi beror varans tillverkningspris och af detta återigen beror afsättningen. Hittills ha producenterna i Sverigo lidit af svår och försvårad omsättning, eller, såsom man i dagligt tal uttrycker sig, af kapitalbrist. Med lätt omsättoimg erfordras obetydligt kapital för produktionen, men med svår omsättning mycket kapital. Att förbättra och underlätta omsättningen, är detsamma som att sträfva derhän, att hvar och en erhåller, hvad han beböfver för sin produktion och att han sättes i tillfälle att gifva produktionen största möjliga utsträckning, eller med andra ord att förbättra produktionen. Näringarne i vårt land lida för det närvarande mycket deraf, att förbrukarne eller konsumenterna genom ett alltför utsträckt begagnande af krediten hämma produktionen, i det de tvinga tillverkarne att röra sig med större kapital, än hvad de egentligen behöfde, och i det att de sålunda nödga tillverkarne att, på grund af kapitalets dyrhet och den genom krediten alstrade osäkerheten, hålla sina tillverkade artiklar i ett pris, som är så högt, att de kunna bestå täflan med de från utlandet införda varor, såframt icke tillverkaren eller producenten betryggar sig mot denna täflan genom att nedtrycka arbetslönerna till ett minimum — ett förhållande återigen som hindrar arbetsklasserna från att förskaffa sig det oberoende och den sjelsständighet, hvarförutan de svårligen kunna på ett varaktigt sätt höja sin ställning, på samma gång som samhället härigenom löper risken att i dem för framtiden, då deras arbetskrafter äro utnötta, se sina invalider och fattighjon. Till stor del i följd af dessa ogunstiga förhållanden, hvilka göra näringsidkarnes ställning mindre säker och stadgad, har den enskilda krediten mer och mer minskats för desamma. Den, som har penningar, skyndar gerna att sätta in dem i någon bank, der han anser sig ha dem säkrare placerade, än hos enskilda personer. I banken får han punktligt på dagen ut sina räntor och kan äfven lätt komma åt sitt kapital, ifall han af en eller annan anledning skulle behöfva det. Kortligen, han slipper ifrån allt bråk och besvär och har sina penningar i säkert förvar. Men de små industriidkarne, de små handtverkarne — och deras antal har sedan näringsfrihetens införande mångdubblats —, med ett ord, arbetarne beböfva fortfarande penningar, för att kunna bedrifva sin rörelse, för att kunna upprätthålla produktionen. Sparbankerna, hufvudsakligen bildade genom arbetarnes besparmgar, skulle härvid kunna uträtta mycket; men det är nu en gång ect faktum, att deras medel mera figurera i den stora affärsverksamheten eller såsom fastighetslån, än i de smärre handtverkarnes rörelse. Då man upprättade sparbarkerna, tänkte man endast på att förmå arbetarne till besparingar, hvilka man å andra sidan måste placera så säkert som möjligt. Man tänkte ej på att äfven gifva dem tillfälle till besparingar, genom att sätta produktionsmedel i deras händer. Att bilda banker, som ej allenast uppsamlade arbetares besparingar, utan äfven försåg arbetare med medel att sjelständigt producera, skulle derför vara ett godt, likasom det är ett oundgängligt medel att öka produktionen, möjliggöra den inhemska näringsverksamhetens täflan med utlandet och verka derhän, att ärlighet, arbete, skicklighet och sparsamhet må komma till oberoende eller välstånd.