Göteborgsposten – 27 augusti 1868, sida 1

en väsentlig anledning till rubbningarne i vårt förut så jemna klimat. Södra Europa är numera nästan alldeles kalt: i Grekland och Italien finnes nästan intet tecken till skogar qvar, i Spanien utöder man ännu, hvad som hittills skonats på några ställen. Der skog förr spred skugga och svalka, ligga nu upphettade slätter och torka, och södra delen af vesterlandet liknar snart det bedröfliga och öde blifna österlandet, som en gång egde så herrliga skogar och sädesfält. I Algeriet, der kalheten nästan är störst, är en värme om 30 grader mera förslappande, än 35 graders hetta uti trakter, der luften uppfriskas genom skogar och marken förhindras från en allmän upphettning, der nätterna äro svala samt moln och vind röra på sig. Genom skogsförödelsen uppstår långvarig hetta och torka, på hvilka sedan följa våldsamma skyfall med hagel. Kortligen, skogsförödelsen har tillintetgjort den klimatiska jemnvigten i Europa, och de fruktansvärda oväder, som nu urladda sig kring bergen, bortskölja återstoden af växtjorden, och floderna svälla öfver och föröda äfven de lägre trakterna. Från södra Europa rycker denna ödeläggelse med hvarje år längre mot norr, och man borde derför mindre förundra sig, men desto mera försäras öfver, att folken äro så lättsinniga och regeringarne ännu så blinda och tröga i en sak, rörande hvilken vetenskapen för längesedan befinner sig på det klara och angående hvilken den redan så ofta höjt sin varnande stämma. Forntiden i nutiden. I vissa delar af vårt land och-företrädesvis uti just Bohuslän förekomma flera stenminnesmärken, hvilka allmänt antagits hafva uppförts af Kelter, som landade i våra kustprovinser och der uppehöllo sig. De utgöras merändels af ett par ohuggna stenblock, å hvilka ligger en stor flat sten, och äro ofta af kolossala proportioner. Beskrifningar ölver sådana lemnas i stort antal af Axel Emanuel Holmberg. Nu erfara vi, att i Indien lefver ett folk, som ännu i denna dag uppför dylika minnesmärken för samma ändamål, som de förmenta Kelterna här, och för öfrigt tyckes vara en bestående qvarlefva af en folkstam, som här i Europa undanträngts och endast ännu förekommer i Wales och i vissa delar af Skotland eller rättare af de skotska öarne. Den nuvarande presidenten för ÅBritiska Sällskapet för Vetenskapens befrämjande omtalade nemligen i det tal, hvarmed ban häromdagen öppnade sällskapets årssammankomst i Norwich, att han sjelf varit bland detta ännu i Indien lefvande, men för oss Åförhistoriska folk och gjort sig underrättad om dess förhållanden. Alldenstund saken är ytterst märklig och af stort intresse ätven för icke-arkeologer, vilja vi ur hans anförande här meddela följande: Det skall helt visst förvåna många härstädes att höra omtalas, att det inom 300 (eng.) mil från den britiska hufvudstaden i Indien fianes en stam af balfv:ldar, hvilka bruka uppföra grafvar (dolmens), altarstenar (eromlechs) m. m., hvilka äro nästan lika kolossala och af samma utscende och byggnad som de 8. k. druidiska lemningarne i vestra Europa; och, hviket är ännu sällsammare, fastän de för nära ett sjerdedels sekel sedan beskrifvits och afritats af den store orientaliske geografen öfverste Yule, omnämnas de likväl knappast, förutom af sir J. Lubbock, i den moderna litteraturen öfver förhistoriska monumenter. I den bengaliska ÅAsiatic Journal för 1844 finnes öfverste Yules beskrifning om Khasia-folket i Östra Bengalen, en indo-kinesiskt race, som håller boskap, men icke dricker mjölk, och bos hvilket det äktenskapliga bandet är så löst, att sonen vanligen lemnar sin far, hvarefter systerus son ärfver egendom och rang. Då Thomson och jag uppehöllo ose några månader bland Khasiafolket, det är nu 18 år sedan, fuano vi öfverste Yules berättelse vara i alla delar riktig. Landets vågformiga höjder, några 4 till 6,000 fot öfver bafsytan, äro beströdda med grupper af mycket stora, ohuggna, fyrkantiga stenar, och af flata stenskifvor hvilande på tre eller fyra grofva pelare. På ett ställe funno vi nere i en sandgrop en nästan fullständig cirkel af dylika stenar, af hvilka den största reste sig 30 fot från marken och var 6 fot bred samt 2 fot 8 tum tjock; och midtemot hvardera var en altarsten af jemförelsevis kolossala klippstycken, under det att den största hittills mätta steoskilvan är 32 fot hög, 15 fot bred och 2 fot tjock. Flera af dem vi sågo had nyligen uppförts, och man sade oss, att några uppföras hvarje år, eburu icke under regutiden, hvilken vi just tillbragte der i trakten