Göteborgsposten – 26 augusti 1868, sida 1

grund, hvarpå deras val hvilar. Denna grundval är rent demokratisk. Säger man att valen till lekmannaombud utfallit illa, så förringar man valsättets värde och betydelse, och man skadar då en vacker ide. IIvad man dock med fog kan säga är, att då elektorer skulle väljas för utseende af lekmannaombud, så begagnades icke den lika rösträtten så allmänt som man hade hoppats och väntat. Icke ens i städerna, der valmännen hade vida lättare än på landet att komma tillstädes, visade de intresse för saken. Men man bör hoppas att det med tiden skall växa till. Man har sökt göra troligt att presterskapet använde sitt inflytande vid elektorsvalen. I anledning deraf har det fallit mig in att med ledning af den tidning, som fullständigast redogjort för nämnde val, upprätta en liten statistik, och den bekräftar ingalunda nyss anförda supposition. Det har neml. visat sig att till elektorer utseddes: 49 landtbrukare, 48 åboar och hemmansegare, 28 bönder, 18 possessionater, 16 brukspatroner, 14 arrendatorer, 11 inspektorer; 27 landtstatetjenstemän, 18 nämndemän, 8 häradsböfdingar, 9 borgmästare, 7 rådmän, 9 ledamöter af Andra kammaren, 7 f. d. riksdagsmän, 9 ledamöter i landsting, 7 d:o i kommunalstämma, 9 herrar; 27 militärer (fr. major till fanjunkare), 17 grefvar och friherrar, 8 med råds-titlar; 10 kyrkoherdar, 1 pastorsadjunkt, 7 kantorer, 13 folkskolelärare, 11 kyrkovärdar, 10 läkare, 3 apotekare, 13 rekoch lektorer, 4 professorer; 18 handlande, 7 grosshandlare, 6 med hoftitlar, 11 utan yrke eller titel; för öfrigt 2 qvarnegare, 2 smeder, 2 postmästare, 2 bokhandlare, 1 boktryckare, 1 spegelsabrikör, 1 patron, 1 auditör, 1 gästgifvare o. 8. v. Af de ofvannämnde elektorerna torde väl icke mer än de 11 prestmännen och de 7 kantorerna, möjligen också de 13 folkskolelärarne, blifvit valda på presterskapets inrådan, men dessa 31 elektorer torde näppeligen hafva utöfvat något synnerligt tryck på valen till lekmannaombud. Deremot kan ej bestridas att alla samhällsklasser och ganska många yrken varit vid valen af lekmannaombud representerade. I ett fall är kyrkomötets ställning nu vida bättre än riksdagens, då den började enl. nya riksdagsordningen. Af det förra väntar man inga stora resultater, mästan alls inga. På den senare ställde man genast stora anspråk, och så stora att de icke kunde förverkligas. Det var endast riksdagsordningen som omgestaltades — det skall dröja länge innan skaplynnet hos folkombuden omgestaltas. Det berättas, att det nu sammanträdande kyrkomötet icke från K. Maj:t skall erhålla några omfattande förslag, emedan regeringen vill afbida de förslag, som kyrkomötets egna ledamöter antagligen skola väcka, och den verksamhet som mötet, utan all yttre påtryckning, kommer att utveckla. Blir resultatet i ena eller andra afseendet icke tillfredsställande, så är det lätt för regeringen att vid nästa kyrkomöte taga initiativet. Af stort intresse, till foch med af det största intresset, skall det blifva att erfara buru lekmannaombuden uppfatta sin ställning till de kyrkliga frågorna. Sannolikt har ni redan tagit del af den vackra beskrifningen på skarpskyttemötet vid Rosersberg, hvilken meddelades i hufvudstadens tidningar. Ni har troligen, likasom jag, egnat en viss beundran åt dessa 12 å 1400 skarpskyttar och dessa tusentals åskådare, som samlades vid det kungliga lustslottet i den tropiska hettan. Det var en ganska kuriös tillfällighet att mötet kom att hållas just der. En lindrigast sagdt excentrisk man, entusiastisk skarpskytt, för öfrigt tjenstsri kapten vid vägoch vattenbyggnadskåren, men bosatt i Sigtuna, der han laborerar med upptäckten at ett sprängämne, som, då det en gång blir färdigt, vida skall ötverträffa både nitroglycerin och dynamit, är tillika öfverbe— ——. ————a