Göteborgsposten – 22 augusti 1868, sida 2

sation och beväpning blifvit nödvändiga. Kejsaren, som ville upprätthålla Frankrikes maktställning, beslöt att gripa verket an, i det han vädjade till nationen, genom att af densamma fordra stora uppoffringar och ett kraftigt förtroendevotum. Han lät, sedan detta beslut nu var fattadt, framlägga tvenne vigtiga förslag för landets representation: det ena fordrande, att landets hela manbara yngre befolkning skulle såsom mobilt nationalgarde träda under fanorna; det andra begärande ett nytt och högt lån för bestridande af kostnaderna till armeens beväpning, omorganisation och i allmänhet Frankrikes ställande på tillräckligt stark stridsfot. Representationen godkände båda förslagen, hvilka blefvo dess beslut i trots af oppositionens hetsiga motstånd. Nationalgardets organisering gick i allmänhet ganska lätt för sig — och dagen före Napoleonsdagen d. 15 d:s kunde kejsaren mönstra denna nya tillökning i sin armå under ljudeliga bevis på sympati, under det att folket samtidigt skyndade att teckna 34 gånger lånebeloppet. Dessa bevis på förtroende å folkets sida hafva naturligtvis i hög grad befästat ej blott kejsardömets, utan äfven hela Frankrikes ställning. Den franska befolkniogen med dess lyckliga instinkter insåg tydligt nog, att det här icke gällde kejsardömets bestånd, utan helt enkelt huruvida Preussen eller Frankrike skulle vara den mest betydande staten i Europa. Men med Frankrikes maktställning sammanhänger äfven friheten i Europa och de mindre staternas sjelsständighet. Frankrike har skrifvit nationalitetsprincipen med folkens sjelfbestämning på sin fana. Preussen deremot har visserligen uttalat nationalitetsprincipen såsom bestämmande för sin politik, men så till vida att Deutschland ist iberall och att alla undertryckta nationaliteter måste erkänna det, vare sig de wvilja eller icke: folkens sjelfbestämning kommer Preussen icke vid och således ej heller deras frihet. Alla de mindre folken i Europa stå i en ny tacksamhetsskuld till det franska folket, som, genom att ånyo göra uppoffringar, återgifvit la France dess fordna betydelse inom Europa. Den sålunda ådagalagda enigheten mellan franska regeringen och befolkningen gifver en betydelse åt kejsar Napoleons ord, som icke mera kan förbises. Preussens tendenser att yttermera utvidga sig på andra och äfven främmande nationaliteters bekostnad äro härmed begränsade i tillämpningen, och hvad Skandinavien särskilt avgår, kan det väl hända, att Preussen nu skall finna sig mera hugadt att erinra sig bestämmelsen i Pragerfreden ang. Nordslesvigs återlemnande till det så nesligt plundrade Danmark. Napoleon kan i medvetenheten af denna sin nya styrka numera snart sagdt välja sina allianser. Preussarne hade hoppats, att han skulle på sin högtidsdag fälla något krigiskt yttrande, för att dermed skrämma emot honom de öfriga makterna, som ännu icke vilja kriget. Men han var dem för slug. Han iakttager den fredligaste hållning, stödjande sig på folket, väl vetande att han härigenom är mäktigast. Preu brummar som en björn i sin bur. Det måste gå tramåt, om det icke vill gå tillbaka i sin annexionspolitik. Men Frankrike förhindrar det med pragerfördraget i hand från att gå framåt — skall det nu börja att gå tillbaka. Blir det krig, vill Napoleon ej vara den utmanande parten: han står fast vid sitt fredsprogram, såvidt det ölverensstämmer med Frankrikes säkerhet och ära. Under dessa förhållanden är det tydligt, att ett afgörande icke kan dröja länge. Frankrike är för starkt att angripas och det vill icke angripa. Preussen kan icke angripa Frankrike — ergo: man föreslår en allmän afväpning. Preussen kan med lätthet kalla sin arme i fält; Frankrike likaledes. En afväpning blir en lindring i budgeten, men minskar ej de resp. ländernas styrka. Den kan således väntas, för att lemna rum åt diplomatiens filfigheter, så framt ej konuug Wilhelms soldatlynne gripes af en ny nyck och han får i sinnet att kasta sina Nieselungenmot Frankrike. I sanning, vi ha helt plötsligt genomlefvat en betydande vändning i den allmänna ställningen inom Europa. Frankrike är åter starkt, Preussen grimacerar och B smarck lider fortfarande af nervretlighet: man kan