Göteborgsposten – 22 augusti 1868, sida 2

Från Utlandet. Från Frankrike möter oss ett strömdrag af belåtenhet, under det att Prenssens fysiognomi är något grinig och förråder missräkning. Den franska regeringen står starkare än någonsin och Napoleon III är såsom vanligt outgrundlig. Efter Sadowa låg Österrike brutet för längre tid, de smärre tyska stateraa voro underkastade Preussens vilja, alliansen med Italen var dragen från Frankrike, Preussens armå var starkare än Frankrikes, ett hemligt förbund rådde mellan Ryssland och Preussen, hvilket senare skulle låta det förra befrämja sina planer i Orienten och uttrampa Polens namn från Europas karta, medan det förra skulle hålla Österrike och Skandinavien från verksamhet, 1 händelse Preussen och Erankrike skuro ihop. Allt var väl bestäldt, krigsbranden var funnen i den luxembourgska srågan; men Preussen tog ej mod till sig att begagna det rätta ögonblicket, förnämligast på grund af Erglands uppträdande. Det är nemligen numera bekant, att denna senare makt, som just fruktade tramgång för Rysslands planer i Orienten, om Frankrike invecklades i krig med Preussen, förde ett ganska energiskt språk i Berlin och hotade med att krossa Nordtysklands handel och Hotta, om Preussen ej gaf vika. Frankrike var för ögonblicket räddadt från en öfverhängade fara; men stundens lärdom hade ej gått för detsamma förlorad. Det gällde ingenting mer och ingenting mindre, än Frankrikes ställning såsom en makt af första rangen, och frågan löd, huruvida det skulle nedstiga från sin hittills innehafda framstående plats inom makternas råd, eller om det skulle bibehålla densamma. I förra fallet skulle det låta sig föreskritvas lagar af Preussen; i det senare deremot måste det med stor kraftansträngning gripa verket an. Napoleon 1II hade redan förut förklarat, att i dessa tider en makts betydelse hvilar på dess bajonetter. Etter slaget vid Sadowa hade djupt gripande förändringar inom armåernas organi