Göteborgsposten – 21 augusti 1868, sida 3

engagerad som scenisk unstruktor tok opräh och sångpjeserna. i Från Utlandet. Vi nämnde några ord igår om högtidligheterna under förra hälften af Napoleonsdagen. Det äterstår oss således att berätta något om senare delen af dessa bögtidligheter. Tuileriträagården, Place de la Concorde och Champs Elysbes ända till Triumfbågen utgjorde glanspunkterna i aftonfesten på Napoleonsdagen och erbjödo en verkligt prakttull anblick. Vägen från Tuilerierna till Triumfbågen är nära tre qvarts mil läng, och hela denna väg glänste i ett verkligt eldhaf. Illuminationen i Tuleriträdgården var densamma som vid den stora sest, hvilken förlidet år gass till ära för ezaren. Guirlander af hvita glaslampor ormade sig framåt den breda väg, som leder till Place de la Concorde, tjenade alla gräsmattor och blomsterbäddar till infattning och afbrötos på hvart femtionde steg at jättelika gaslågor som klart uppflammade. Place de la Concorde var dekorerad på samma sätt, guirlanderna af hvita glaslampor genomskuro den i alla riktningar; torgets båda springbrunnar voro upplysta med elektriska ljus, och än här än der tändes bengaliska eldar, hvilka åt det hela förlänade en verklig magisk anblick. Ånnu präktigare företöllo dock Champs Elystes. Den breda väg som förer derigenom, var ända till Triumfbågen likaledes dekorerad med hvita glaslampor, hvilkas klara glans bildade en sällsamt skön kontrast med de i balfdunklet stående och med tusen sinom tusen röda lampor smyckade träden. Spripgbrunnarne här voro likaledes upplysta med elektriskt ljus, och då deremellan bengaliska eldar uppflammade måste detta göra ett underbart intryck på en hvar, hvilken icke lika otta som parisaren ser dylika saker. — Fyrverkeriet var deremot icke på långt när så lyckadt. Hvad folket beträffar, hvilket räknades till hundratusental, var det mycket lugnt, och icke ens de röda lanternorna, som hängde i träden, förmådde allmänheten att göra några demonstrationer till förmån för Rocheforts röda Lanterne. Den tyske korrespondent, af hvilken vi lånat ofvanstående beskrifning öfver illuminationen, är synbarligen nedstämd öfver att icke ringaste tillstymmelse till antikejserliga oroligheter förefunnos. Med en missmodig ton söker han förklara detta derigenom, att de allra flesta åskådarne voro dels landsortsboar och utlänningar (hans öra smektes t. o. m. på alla håll af tyska språkets välljud), dels hederliga familjtäder, som snarare fraktade än önskade demonstrationer. Man kan dock härvid fråga om den tyske korrespondenten sätter så stort värde på de demonstrationer, som göras af andra än af familjtäder och stadgade personer, d. v. s. af löst folk eller galna ynglingar. För vår del synes det som en regering först sväfvar i fara, hvilket ju tyskarne för sitt eget lugnande nödvändigt vilja intala sig att den napoleonska gör, då anständigt folk börjar yttra sig och visa sitt missnöje med densamma. Förtviflande om att finna något uttryck af missnöje bland de stora folkhoparne, tog han en vagn och lät köra sig kors och tvärs i Quartier latin; men gudnås! studenterna voro lika beskedliga som de öfrige parisarne! För att sluta sin berättelse förtäljer han en liten historia om sin qvickhet och sitt mod. Då han vid midnattstiden begaf sig hemåt, sedan ett åskregn fallit, framträdde till honom en man, i hvilken han vid första ögonkastet igenkände(!) den hemlige polisagenten. Himlen, yttrade mannen till den qvicke och djerfve germanen, beskyddar uppenbarligen kejsaren; i dag på morgonen sände han oss regn, för att afkyla luften, och vid midnattstiden låter han åter ovädret bryta löst för att visa, det den tillochmed respekterar kejsarens namnsdag?. På detta onekligen ensaldiga tal kunde ej korrespondenten underlåta att svara. Må varar, sade han, men i sanning, regnet behöfdes ej för att afkyla entusiasmen. Mannen såg honom förgrymmad an och tattad af någon mera äkta tysk impuls än den som nyss förmått honom till en yttring af fransk esprit, sprang han bums upp i en förbikörande vagn och förekom sålunda alla följder at sitt öfverdåd. Vi nämnde i går att de tyska korrespondenterna omöjligt kunna smälta den framgång som franska statslånet hatt. Det är verkligen vackert att se med hvilken enigbet de söka att bortförklara denna tramgång, hvilken är så mycket säkrare ju bittrare transmännens