Göteborgsposten – 21 augusti 1868, sida 2

hade blifvit utgifvare och redaktör af en tidning, hvari han sjelf eskref det mesta, annonserna inbegripna, som han uttryckte sig. Maurice Prendergast lemnade plötsligt kollegiet och jag förlorade honom en tid ur sigte; men jag hörde att han lefde mycket illa i närheten af Kilmoyle tillika med sin syster. Hans sår hade qvarlemnat ett djupt rödt ärr. Hungersnöden kom öfver vårt olyckliga Irland och lemnade djupa spår efter sig. Upproret 48 kom och gick öfver. Jag var en afton ensam på milt rum och läste på min sista examen då det klappade på dörren. Jag öppnade den och Maurice Prendergast stod framför mig, Hans ansigte var blekt och djupa rynkor fårade hans magra kinder. — Terence Brady, sade han, jag kommer för att bedja dig om skydd. En timma här kan rädda mig. Jag fattade hans hand och drog in honom i rummet utan att säga ett ord. — Jag förmodar att du vet allt, sade han. Det är satt ett pris på mitt hufvud; för ögonblicket är vår kamp slutad. Vi ha blifvit bedragna. Det eländiga folket har blifvit så förtryckt och misshandladt att det ej mera finnes någon kraft hos det. De ha öfverlemnat oss åt vårt öde. Men om jag kunde rädda mitt lif hundra gånger, så skulle jag ej röra mig ur fläcken. Jag skalllefva och hoppas. Oh Gud! hur länge? — hur länge? — Du är sjuk, Maurice. Du behöfver hvila. J skall göra allt hvad jag kan för att rädda mig. För GR