Göteborgsposten – 20 augusti 1868, sida 2

sen. Han vände bort hufvudet, då jag närmade mig. Hvarför visste jag ej; men det var mig likgiltigt, då jag ej brydde mig stort om att vara igenkänd af honom. Portvakten förklarade mig att öfversten mådde så väl, att han kunnat se den indiske prinsen, som nu till hans glädje reste. — Miss Fraser bad mig säga, tillade han, att ni alldeles icke finge gå utan att ha skickat upp ert kort, ifall ni kom. Under hurrarop körde vagnen bort och från det öfversta trappsteget bad en betjent mig komma upp till miss Fraser. — Gudskelof att ni kom, utbrast hon. Pappa mår mycket bättre. Han har flera gånger frågat efter er. Hon gick bort mot dörren till hans rum. — Nej, låt bli. Vänta hellre till i morgon, utbrast jag; det blir det bästa för oss båda. Jag kan ej uthärda att se honom nu. — Huan ser ej så särdeles sjuk ut, hr Brady. — Ja, men jag vill hellre vänta. Låt mig först tala med er. Miss Fraser såg förundrad på mig och gick bort och stängde dörren. Derefter närmade hon sig länstolen, hvari jag satt, tog min hand, och i det hon betraktade mig med sina stora, milda ögon sade hon: — Jag är öfvertygad om att ni ej vill säga mig något, som jag ej kan höra på. Tala derföre fritt, Nåväl? Det blef en pinsam paus. — Nåväl? upprepade hon,