Göteborgsposten – 20 augusti 1868, sida 2

Rättegängsoch Polissaker. Poliskammaren. Ransakningen i Tisdags vände sig såväl omkring Lördagens som Söndagens tumultuariska uppträden. Flera vittnen hördes rörande båda dagarnes uppträden, meddelande ganska vigtiga upplysningar, hvilka vi här nedan i korhet anföra. De artillerister och husarer, som voro inkallade till förra förhöret, voro jemväl nu närvarande. Hustru Andersson berättade rörande uppträdena i huset N:o 104, Albostaden, i Lördags afton, att hon bland de i huset inträngande med bestämdbet igenkände vid förhöret närvarande husaren Lagergren, att hon dock icke sett bonom ntdela något slag, utan att då hon förskräckt utbrustit: Herre Gud, skona lifvet, slå inte ihjäl min man, ban svarat: Det ska vi ej, visa bara, hvilken som är er man. En stund derefter såg hon våldsverkarne komma slapande med en karl, som upphäfde höga nödrop. Handl. C. F. Charliez kunde taga på sin ed, att han samma afton å exercisheden sew artilleristen N:o 23 Borgman med ett större björktrå tillfoga drängen J. Bengtsson hos byggmästaren Dähn ett slag. Det snygga tillhygget förevisades inför rätten. Poliskonstapeln N:o 58 Hallengren bade sett Bergman och Dahl samt en civilklaud artillerist utdela slag. Lifförsäkringsagenten Wald. Ericsson hade vid hr O. Dicksons willa sett 3:ne sjomän (1 neger, 1 engelsman och 1 svensk) stå samtalande. Då vittnet från heden skulle gå in till staden såg han dem på ömse sidor omgifoa af artillerister, af hvilka de som kommo från staden ropade till de andre: Har ni sett till några Masthuggsboar. — Ja, bär ba vi tre, blef svaret och derpå ötversollos de trenne sjomännen med hugg och slag, utan att vittnet bestämdt trodde sig kunna bland de inkallade igenkänna väldsverkarne. Sedan några vittnen från husarreg:tet kon. Carl XV afhorts, hvilka dock hade föga af vigt att meddela, föregick en scen, som icke kunde undgå att på åbörarne göra ett det pinsammaste intryck. Förste konstapeln n:o 3 Brun, hvilken befann sig bland de inståmda ariilleristerna, tillsades att utgå i rättens förmak. Derpå inkallades syfi:ckan Amalia Carlsson, med hvilken Bun uppgaf gig ha sällskapat på Lördags afton, just då slagsmålet å exercisheden som bäst pågick. Polisen hade dock fått klart för sig att det icke hängde alldeles tillsammans med det alibi, som Brun sålunda ville åstadkomma och vittnet intygade ganska riktigt att Brua alldeles icke besökt henne på Lördags afton, men deremot påföljande Måndags afton, då han försökt öfvertala henne till att, om hon blefve inkallad som vittne, bekräfta hans uppgift om Lördagsbesöket, det vill med andra ord säga till att vittna falskt. Vittnet, som var mycket upprördt, afgaf sin berättelse under tårar. Nu inkallades Brun åter och intog med vanlig magnifik hållning sin plats främst i de anklag des led. Ni mig just ena sköna pojkar, dundrade polismastaren emot honom, huru är det möjligt att kunna få ljus i saken, då ingen af er vill tala sanning! Här står nu Amalia Carlsson, med hvilken du påstår dig ha tillbragt Lördags atton och vill taga på sin ed att din uppgift icke är sann. Har du ännu mod att vidhålla ditt påstående? Brun (hastigt och utan tvekan): Ja! Polismäst.: Det vill såga, du påstår att flickan der ljuger? Brun (dröjer en stund, men svarar derpå kort och bestämdt): Jal Amalia Carlsson (gråtande): Käre Brun, tänk på hvad du säger! Det sorl af ovilja, som efter detta uppträde hördes bland åbörarne, vittnade tillräckligt om huru detsamma af dem med rätta uppfattades. Såsom misstänkta som verksamma deltagare i Söndagens våldsb-agder hade uppkallats och infördes nu: artilleristerna N:o 76 Christensson, 78 Svensson, 16 K ona, 25 Nord och 72 Falk. Skorstenssejaren Flodman, som sagde afton genom ett slag af en butelj i bakbufvudet erhållit ett 4 tum långt sår, var tillstådes och fick nu afligga sin berättelse, enligt hvilken slaget tillfogats honom af en artillerist, som på beskrifning kun le antagas vara n:o 116 Dahlström, hvilken för tillfället undginge vattenoch brödstraif å Iögvakten för tjensteförseelse. Han blef dock upphemtad ur arresten, förnekade all delaktighet i våldsgerningarne, men igenkändes genast af Flodman såsom den der tilltelat honom slaget. Flera andra vittnen intygade också att Dahlström vid tillfället uppfört sig bhögligen vildsint.