Göteborgsposten – 18 augusti 1868, sida 2

tal med osvan anförda betraktelser, anmärker Pays, att Menabrea i få ord sagt mycket, då hin yttrade: Ju mera det talas om fred, desto starkare böra vi vara. Kejsar Napoleon, fortfor Pays, är den enda at de trenne statemännen, som atgifvit en osörbehållsamt fredlig förklaring, och deri gjorde han rätt; ty hade han talat annorlunda, skulle man beskyllat honom för att komma med en utmaning. Det har ju tillochmed gått derhän, att man velat gifva talet i Auxerre (jag afskyr wienerfördragen!) en sådan karakter, derför att en krigisk anda gick igenom detsamma. Frankrike bör afvakta kriget, icke frammana det; det måste fortfarande stå på sin post och afgifva fredliga försäkringar. Finns det någon, som misstager sig om denna hållning och trotsar oss, så skola vi en handvänning stå vid Rhen. Vi äro alldeles okunniga om, huruvida kriget är nära eller ej, och vi tro icke, att kejsaren sjelf kan veta mera härom; det finnes enligt vårt förmenande blott en man, som kan afgöra denna fråga, och denne man är konung Wilhelm af Preussen. Det är han, som antingen kan störta Europa i ett fruktansvärdt krig eller tillförsäkra det en verklig fred. Vill han spela Fredrik den store, vill han utplåna några nya bitar af Schlesien ur kartan, så kan denna raptus mycket väl gripa honom i afton eller i morgon, i det han starke uppmuntras dertill af nationalkänslan, men då skola Chassepotgevären i flygande hast finna vägen till Berlin och tukta hans vansinniga fräckhet, under det hela Frankrike genljuder af ecgrens bifallsrop. Dertör att denna ädla och patriotiska ölvertygelse slagit djupa rötter i hvarje fransk medborgares själ, sortsar tanken på ett fastlandskrig att i trots af alla mostridande förkiaringar hålla sig inom den allmänna meningen och vinner med hvarje dag större fasthet på grund af symptomer, ang. hvilkas betydelse man synes oss snart icke mera kunna göra sig någon illusion. Under det allmänna uppmärksamheten sålunda är fästad på konung Wilhelm, är det icke underligt, att den förändring, som försiggått i armösaken genom den populäre Vogel v. Falkensteins efterföljande af den barske knekten general Manteuffel i befälet öfver Preussens 1:sta armökår, uttydes såsom allt annat än gunstigt för freden. Den betraktas såsom ett otvetydigt tecken till att det under grefve Bismarcks frånvaro vid hofvet försiggärt saker i konungens omgifving, hvilka näppeligen skola uppfylla rikskansleren med glädje, då han kommer tillbaka. Man förutsätter neml., att Marteuffel, som skall tillhöra den antibismarckska delen af seodalpartiet, snart skall bli kallad ull Berlin, för att ölvertaga sin plats som chef för konungens militärkabinett. Från Frankrike skrifves, att ett nytt qvickhetsblad börjat utkomma, hvilket skall ersätta La Lanterne och utgifvas på samma tider samt säljas och tillsändas abonnenterna under samma vilkor som Lanterne?. Det nya bladet skall heta Klockan (La Cloche) och redigeras af Ferragus, en af Figaros hittillsvarande medarbetare. Dea ingalunda holviskt sinnade tidn. Le Gaulois kallar demonstrationen vid premieutdelningen i skolorna för ett pojkstreck. Den unge Cavaignac, säger bladet, betedde sig som en genstörig skolgosse och, hvad värre var, som en obildad gatpojke. Det beklagar den kejserlige prinsen, derför att han på grund af sin otficiela ställning var förhindrad från att rusa på den unge Cavaignac och slåss med honom. Partiet var icke lika, den ene kunde ostraffadt förnärma den andre, och det var ingen hjeltedat den unge Cavaignac utöfvade. De parisiska qvickhetsoch karikatyrtidningarne tortsätta efter bästa förmåga sitt guerillakrig mot polisen och regeringsmyndigheterna. Nya konfiskeringar inträffa nästan dagligen. Under sista dagarne ha polisen måst förbjuda försäljningen af små lanternor med Rocheforts porträtt på; till salu utbjudas nu äfven små fickdukar med en lanterna broderad i ena hörnet. Rochefort vistas fortfarande i Brässel. På de 11 i Paris utkomna numren af hans tidning har han förijent 110,000 fres. Paris kommunalråd har beslutat, att en staty af den kejserlige prinsen skall uppställas bredvid Henrik IN:s staty i stadshuset. — 0, dårskap! Förr kunde de preussiska t:dningarne ej ofta nog citera Emile de Girardin. Det var då han föredrog en materialistisk kosmopolitism, med thy åttöljande verldsfred, framför patriotismen. Nu deremot är Girardin äkta FÖR 1. eyGA. 4