Göteborgsposten – 17 augusti 1868, sida 1

han; jag vintar er klockan sju till middag hos Morrisons. Kom säkert ; jag har ännu mycket att söga er. Jag var upprörd, liksom gripen af hundra skilda, stridiga känslor och gaf ej akt på min bullersamme kamrat Boltons rop genom nyckelhålet. Öfrersten lade handen på låset; jag utbrast: Vänta ett ögonblick! Hvar är min mor? Får jag någonsin se henne mer? Öfversten slätade sin hatt med armen och utan att lyfta upp ögonen sade han: — Nej! jag tror det ej. Jag skall säga er allt, när vi åter träffas. Farväl! Då Bolton störtade in i rummet, studsade öfverste Fraser något tillbaka, bugade sig derefter och gick ned för trappan med hastiga och fasta steg. — Hvar tusan har du blifvit bekant med den morrianen, Brady? Hos Morris kalla de honom naboben — men hvad du är blek, gamle kamrat! Bolton hade rum på samma ställe som jag och var en naturlig, älskvärd men utomordentligt lättsinnig menniska. — Och får jag fråga er: hvad är Morriss för något och huru känuer ni min främmande gäst — Morris! Det är ett präktigt ställe! Der kan ni äta en supå och efteråt pröfva lyckan. Jag kom just för att meddela er, att jag riktigt haft lyckan med mig. Då jag såg naboben trodde jag att det var satan sjelf, som kommit för att hemta tillbaka allt sitt guld och mig sjelf till på köpet.