Göteborgsposten – 15 augusti 1868, sida 1

Ni påminner er kanhända en putslustig karrikatyr, som en af våra mest humoristiska tecknare för några år sedan efter en het sommar sände ut i verlden. Den framställde en gentleman placerad i ettafk. teaterns oxögon, till öfre hälften kostymerad efter nutidens civiliserade fordringar, men till de nedre lika blott och bar som en vilde på Söderhafsöarne eller våra första föräldrar under fullkomlighetens tillstånd i Paradiset. Under innevarande sommars klimatiska förhållanden skulle man skatta sig lycklig öfver att såväl i som utom teatersalongen kunna få uppträda fullkomligt i stil med sistnämnda föråldrade mode, kortligen, ville gerna befinna sig lika ogenerad af alla möjliga och omöjliga lekamensomhöljen, som det menlösa barnet under de första ögonblicken af en oviss tillvaro. Förhållandena ha dock något förändrats sedan Adams och Evas tider och några Söderhafsö-fasoner tillåtas lika litet i det städade Göteborg som annorstädes. Man vandrar derföre, härom i dubbel mening öfvertygad, sin bana lugnt framåt, drypande af svett, men gudskelof in i blekaste döden så superfint anständig, att man förr skulle dimpa i backen afsvimmad eller solstucken än man kunde förmå sig till att utomhus uppträda i skjortärmarna. Ännu mera, under det att termometern visar ända till 30 å 33 grader arrangeras vid små och stora badorter trefliga baletter, der man skuttar, figurerar, älskar och ler alldeles som midt i smällkalla vintern. Liljepannor och rosenkinder skifta i couleur de köksspis, kavaljererna vandra omkring liknande små ambulatoriska svettkaskader, och societeten nära nog smäl