Göteborgsposten – 14 augusti 1868, sida 1

IV. En gammal bekant. Ett par dagar efter min första sammankomst med sir Philip satt jag i den högärer ördige doktor Gaylers bostad — hr Gayler var en af lärarne vid kollegiet — och åt frukost. Det var på den tiden bruket att hvar och en af lärarne bjöd sina lärjungar på frukost, innan studierna började. Vid bordet satt Maurice Prendergast. Han var i djup sorg och såg blek och mager ut, men han hade blifvit mycket lång. — Nu äro vi blott två, sade han, Rose och jag sjelf, och jag måste sörja för henne, då min far ej efterlemnade något åt oss vid sin död. — Hvad tänker du bli, Maurice? — Det vet jag ännu ej; du skall ju bli kirurg. — Och jag förmodar att du skall arbeta på att bli prefessor vid universitetet. Han såg på mig och hans ansigte blef mörkt. — Det vet du nog att jag ej kan bli; kom ihåg att jag är katolik. Nej, jag tror att jag skall bli jurist, och när jag sålunda förråder mitt parti, ty jag har ett parti — folkets parti, Terry — så får jag nog en anställning som belöning af regeringen. Det låg alltid mycken bitterhet i hvad Maurice sade, och den framlyste isynnerhet tydligt i detta ögonblick. Efter frukosten begåfvo vi oss med hr Gayler i spetsen tvärs öfver gården till examensrummet, der vi sedan alla så ofta träffades.