Göteborgsposten – 13 augusti 1868, sida 2

— Din farfars gamle vin, sir Philip Hampton, har lofvat att göra allt för dig i den vägen för intet. Du skall ej bai medicine doktor, utan kirurg, en sådan person som hugger af armar och ben. — Det tycker jag alls icke om, afbröt jag honom, ehuru det visserligen är mycket vänligt af sir Philip att erbjuda sin hjelp. Men jag insåg dock, att jag slutligen måste uppgifva alla min ungdoms ridderliga drömmar, och jag begaf mig derföre tidigt en morgon till sir Philip Hamptons hus i Merrion Square; men eå tidigt det än var, hade han dock att göra, och jag visades derföre in i väntrummet, som var fulit af patienter. Jag hade blifvit trött att sitta der och betrakta de olika mer och mindre lidande ansigtena, då dörren gick upp och två nya personer trädde in. I en äldre man som stödde sig mot en käpp och höll en ung dames arm igenkände jag, i trots af hans förändrade utseende, ögonblickligen sir Richard Desmond. Den unga damen var Mary Butler. Jag andades tungt och kände att blodet steg mig åt hufvudet. Det stod tillfälligtvis en ledig stol vid min sida, och under det sir Richard satte sig i den, såg Mary på mig och nickade bekant. — Onkel, ser ni ej hvem sem sitter vid er sida? Det är Terence — Terence Brady. Sir Richard riktade sin matta blick på mig och fattade min utsträckta hand, då jag reste mig upp för att lemna plats åt min niöee. Hans fingrar voro kalla, fuktiga och tunna samt erinrade mig på ett märkvärdigt sätt om Jockos hand, som jag i mina tidigare dagar tryckte.