Göteborgsposten – 13 augusti 1868, sida 1

— — — —— lansande hvit som drifvet silfver. Trakten vid foen af bergskedjan är ödslig, endast några få träd ch hyttor äro synliga. Tåget går vidare, bergsspetsarne försvinna, hetan blir mera tryckande, de präktiga smultronen, päonen, körsbären och andra sommarfrukter, hvilka utbjudas till salu i waggonerna, finna talrika köpare. Hastigare och skarpare pustar ånghästen; man känner, i det man lutar sig tillbaka på sin plats, att man drages uppför. Allt brantare bär det uppåt, förbi små byar och handelsställen, allt högre och högre, ända till kl. 9.5, på förmiddagen, då man uppnått Colfax, som ligger 51 engelska mil från Sacramento och 2,448 fot högt upp på berget. På höga jordvallar rör sig tåget vidare kriag Cap Horn, ängsligt blicka nervsvaga passagerare ned i dalen, utmed hvars branta klippvägg banan sträcker sig och på hvarg djup den amerikanska floden, liknande ett gult band, frambrusar. Åtta mil från Colfax passera vi guldgräfvarelägret Secret Town och blicka från en höjd af 2,985 fot åter ned i dalen. Återigen framåt och uppåt ilar lokomotivet. Mellan bergen uppdyka i bakgrunden nya berg, den heta luften i dalen når oss icke mer, snöfälten sända oss trån de högre regionerna sin kalla, svalkande helsning. Luften verkar underbart upplifvande, vår stämning stiger bögre för hvarje ny station vi uppnå på denna himmelsfärd. 67 mil från Sacramento blicka vi ned på de uttömda minorna i Dutch Flat, som förefaller oss temligen flackt. Två mil längre fram passera vi Alta, hvars tak redan antaga alpboningarnes stela form, som är nödvändigt för vinterns stora omomassor. Sidorna af bergssträckan äro prydda med ståtliga granskogar, hvars stammar resa sig allt högre upp med den uppstigande banan. Vi äro 3,625 fot öfver hafvet. Strömmen långt ned i klippdalen synes numera endast som en saffransgul tråd, tåget klänger sig intill bergssträckan som svalan vid klippan i hafvet. Snön synes på en ringa höjd öfver oss å ömse sidor, och bär och der märka vi starka bålverk öfver hjulspåren till afvärjande af snömassorna. På andra sidan stationen Shady Run träffa vi den första tunneln. Den är 500 fot lång och 4,500 fot öfver hafvet. Bergssträckan blir allt brantare, snöfälten närma sig mer och mer banan. Högre och högre rusa vi framåt till midten af Sierra, under det träden antaga mindre proportioner och cedrar och furuträd träda i stället för de ståtliga granarne. Gråa granitklippor blisva mera allmänna, de små bergsspetsarne å ömse sidor om banan äro alldeles kala. Öde och dyster ärtrakten rundt omkring. En ny tunnel af 300 fots längd genomfares, Crysta Lake ligger bakom oss, vi göra ett kort uppehåll i Cisco, 5,900 fot öfver hafvet, och ännu alltjemt stiger banan. Försvunna äro granarne och tillochmed furuträden. Vägen går genom granitklippor, som blifvit genomsprångda. Öfverallt, så långt ögat kan nå, omätliga snösält, genom hvilka skofveln föregått och banat väg för tåget. Nedför de branta bråddjupen störta strömmar och bäckar med ett vatten så kallt som den smältande snöns. Utmed banan visa sig massor af kinesiska arbetare, hvilka undanskottat snön för oss, eller hvilka förbereda sig att nedstiga till Nordamerikas stora lågland, för att der vidare egna sina tjenster åt Kontinentens jättebana, hvars vestliga ända de fullbordat. 102 mil från Sacramento komma vi till SummitValley, som ligger 6,800 fot öfver hafvet. Högre höja sig å ömse sidor om banan enövallarne. Två mil längre fram och den stora tunneln, 1,959 fot lång, blickar emot oss med sitt cyklopöga. Vi ha ändtligen bestigit det stora Sierras topp och kunna, på en höjd af 7,403 fot öfver hafsytan skrifva vårt Non plus ultra på granitväggen. På andra sidan tunneln undanskotta kineserna snön, som i hela lager störtat ned på hjulspåren. Ur otaliga sprickor i tunneln strömmar vattnet, vi vada högt upp på benen genom detsamma och underrätta oss med oro om utsigterna till tågets vidare framfart. Flera timmar förflyta innan det präktiga lokomotivet Antilope, som fört oss så långt bort, låter sin gälla pipa ljuda för att uppmana oss att stiga in i kupterna. Ett nytt snoras uppehåller oss på nytt, men sedan skynda vi åter framåt för att snart ännu en gång nödgas stanna, och så bär det vidare af igen. Snövallarne gå så långt inpå banan, att kupEerova på begge sidor bestryka dem. Sex tunnlar från 100 till 868 fots längd mäste passeras. Bläaktiga ismassor nedhänga från deras väggar likasom droppstenbilderna i Mammutshålan i Kentucky. Vi ha redan kommit 600 fot nedåt, vi framkomma ur den sista tunneln; konduktören utropar, i det han ser sig om: vid Gud, vi ha passerat berget; vi behöfva ej mer frukta något snöras! Så är det; jätteverket är fullbordadt efter åratal af arbete och en kostnad af milliover. Ord kunna ej beskrifva den känsla, som fyller oss, då vi kasta en återblick på den tillryggalagda färden. . Hastigare rör sig nu tåget utför. Ångan är innestängd, liksom örnen med sänkta vingar ljudlöst sväfvar genom dalen, så framgick tåget ur luftens rike nedför bergssträckan till Nevadas stora lågland. Vagen drager sig kring oerbörda brådujup; ner i dalen glänser Åsksjön fram mellan de af granar beväxta kullarne. Sedan vi tillryggalagt ytterligare 7 mil, uppnå vi den silfverklara insjöns mynning, en ström, som med ett hastigt lopp i densamma kastar sitt kalla blåaktiga vatten. Efter en färd af 93 mil äro vi 783 fot nedanför Sierra Nevadas topp. Derifrån ila vi med större hastighet in i Truckees romantiska dal; bergsströmmar framstörta från söder ur bergssträckorna, i hvilka jordens skönaste insjö, Tahoe, ligger förborgad. Skogarne äro här af oerhördt omfång, de lemna virke åt den Östra jernbanan. Den skummande forsen drifver här massor af vattensågar, kullarne äro