Göteborgsposten – 11 augusti 1868, sida 2

Det engelska kabinettet visade dock en kall hållning, hvilken återspeglades i den förbittning, med hvilken preussiska tidningarne uttoro i de oförskämdaste tillmälen mot den närvarande ministeren i Storbritannien. Med sin vanliga tvärsäkerhet hafva de förutspått dennas fall, emedan de sett dess vänskap för Frankrike och derför icke väntat något an slag, förrän en whigminister åter kom till väldet. Då nu en öfverenskommelse bragts till stånd mellan den engelska och franska regeringen, antagligen i fredlig syftning, torde Frankrikes ställning vara ytterligare stärkt. Utomordentligt vigtiga äro under dessa omständigheter följande antydningar i det ministeriela engelska bladet Morning Herald, hvilka föregingo lord Stanleys besök i Paris: Om Frankrike kan bringa till stånd en tullförening med de små konungarikena i norr (Belgien och Holland), ja, om det än är nog lyckligt att få Schweiz till att inträda i denna förening, så inse vi likväl icke, att någon annan makt kan göra invänningar mot en dylik anordning, eftersom intet folk bar rätt eller ger sig ut för att ba rätt till att blanda sig deri. Föreningen skulle vara en rent inre angelägenhet mellan nationer, om hvilka man bör förutsätta, att de sjelfva äro bäst i stånd att döma om sina kommersiela intressen. Fastän ingen makt skulle kunna med skäl se en hotelse i en dylik förening, skulle den likväl i hög grad bidraga till att stärka Frankrikes politiska ställning, alldeles som Tullföreningen obestridligen var det första steget till Nordtysklands slutliga sammansmältning. Oaktadt denna jemförelse inse vi dock hvilken väg som ännu måste tillryggaläggas, innan en kommersiel förening kan utveckla sig till att bli en militärisk allians. Sunda förnuftet säger oss, att liksom P.eussen först efter ett stort krig kunnat höja sig till en ställning, der det kan förfoga öfver hela Nordtysklands och en betydande del af Sydtysklands ressurser, sålunda skulle Frankrike endast kunna boppas att ställa sig i spetsen för en liknande liga, om det sörvärsvat sig rätt dertill genom ett krig, hvilket förts med samma uppoffringar och krönts med lika stora trinmfer. Vi kunna häraf sluta, att ett tullförbund mellan Frankrike och angränsande stater nog kan bringas till stånd, eftersom det endast och allenag beror af dessa staters samtycke, men att det för ögonblicket ej är fråga om någon militärisk allians. Och då vi yttra oss så, tala vi som vänner både till franska folket och franska regeringen och såsom personer, hvilka ej kunna misstänkas för någon afundsjuka mot Frankrike. Vi uttala endast förnuftiga och moderata fransmäns mening. . Det skall bli af ej ringa intresse att erfara, huru man i Preussen skall upptaga närmandet mellan England och Frankrike. Det kan i alla händelser bidraga till att stäcka öfvermodet i de preussiska kretsarne, isynnerhet sedan äfven den officiösa österrikiska pressen börjat föra ett ganska krastigt språk mot systemet i Berlin. Så t. ex. har det väckt ej ringa uppseende, att wienertidn. Presse!, som står i nära föraållande till den österrikiska pressbyrån och i allmänhet går och gäller för att mottaga inspirationer från rikskansleren Beust sjelf, under senaste dagarne alldeles förändrat sin fordna personliga och vänskapliga ton mot Preussen. Sålunda heter det i en ledande artikel af d. 5:te d:s: Det kan icke förnekas, att en vändpunkt inträdt i förbållandet mellan Österrike och Preussen. För det närvarande glädja vi oss ännu åt fredens välsignelser, och med synnerlig tillfredsställelse ha vi läst det ställe i det engelska trontalet der det försäkras, att vi kunna lita på fredens upprättbållande. Österrike skall också redligt fortfara med att göra sitt, för att värna om vår verldsdels högsta goda, men det bör ej lemnas opåaktadt, att kabinetten liksom börserna endast uppgöra sina beräkningar från halfår till halfår, och att oförutsedda händelser ofta tillintetgöra den finaste politiska kalkyl. Utrikespolitikens första och vigtigaste bud är derför att göra sig beredd på det värsta och förbereda sig till att kanna möta det. Vi draga icke i betänkande att oförbphållsamt förklara, att den oklarhet, köld och dolda fieotlighet, eom visar sig i förhållandet mellan Österrike och Preussen, synes oss innehålla ett mycket farligt frö för framtiden. På detta tillstånd bör man soka att göra slut; det är nu Preussens sak att göra valet. Vi vilja afvakta Preussens svar, men låta det förstå, att ihärdig tystnad under närvarande förhållanden äfven skall bli betraktadt som ett mycket vältaligt svar. Ä Det är onekligt, att molnen börja draga sig tillsammans öfver Preussen, hvars beteende mot Nordslesvig väl förtjenar Nemesis straffdom. Till Frankrikes hufvudstad anlände drottning Victoria d. 6 d:s kl. half 8 på morgonen. Man hade icke vidtagit några särskilda förberedelser till hennes mottagande. Å de kejserligas sida hade blott general Fleury infunnit sig. Drottningen åtföljdes af prinsessorna Helena och Beatrix, hennes döttrar, samt prins Leopold hennes son, jemte flera herrar och damer. Drottningen var, såsom vanligt alltsedan hennes gemåls död, sorgklädd; men hon såg mycket kry och fryntlig D o AA FÖRT AII.