Göteborgsposten – 11 augusti 1868, sida 1

nad å Hasselbacken, hvari c:a 130 personer deltogo, föreslogs)bland andra skålar äfven nedanstående särdeles vackra, af prof. J. Arrhenius för Svenska landtbruket, hvilken vi meddela efter Dagbladet: De allmänna landtbruksmötena hafva till ändamål, sade talaren, att befrämja vårt landtbruks utveckling till allt högre fullkomlighet, oct de hafva i detta afseende uträttat kanske ej så litet. Det är nu två och tjugo år sedan dessa möten började här i landet och hvarje gång de återkommit hafva de blifvit af större omfång och betydenhet. Första och andra landtbruksmötena höllos liksom det nu slutade i hufvudstaden, åren 1846 och 1847. Men hvilken skilnad på det första och det tolfte mötet! Vid mötet år 1846 bestod utställningen af 47 djur och 26 nummer åkerbruksredskap. Mötet år 1847 uppvisade 98 täflande djur oamt 23 nummer redskap. Man finner alltså, att utställningarne voro vid de första landtbruksmolona en obetydlighet, och de för dessa möten ännu gällande stadgar säga, att Lexposition af landtbruksprodukter, redskap, modeller, djur och teckningar kan vid mötet ega rum-, men sådana expositioner föreskrifvas icke. Man ansag dem för några och tjugo år tillbaka väl vara onskliga. men knappast möjliga, och det voro de ej heller då. Huru har vårt landtbruk ej förändrat sig sedan dess! Do vackra och storartade utställningar innevarande möte haft att uppvisa lemna oss en tillfredsställande bild öfver den skedda förändringen. Synnerligen glädjande äro de vackra framsteg, som boskapsskötseln, mejerihandteringen och redskapstillverkningen hos oss de sista tiotalen af år gjort, under det jordbruket ej heller stått stilla, utan äfven i väsendtliga delar omgestaltats och onekligen förbättrats. Våra väl ordnade landtbruksläroverk, hushållningssällskaper och landtbruksmöten hafva gemensamt bidragit till denna förändring. (Starka bifallsrop) Men, yttrade talaren till slut, det är äfven sannt, att medaljen bar sin fränsida. De sistförflutna åren hafva för vårt jordbruk varit föga gynnsamma. Icke höfves det dork svenske män att misströsta! (Vid denna del af talet afbröts detsamma af ännu bfligaro bifallsrop än förut). Våra förfäder fingo vida oftare, än vi, bemta klena skördar från frusna tegar; torka och hetta förbrände äfven deras fält; men de fällde dock icke modet. Med den gamle sfinnen hos Runeberg hade de utropat: Herren förskjuter oss ej; ban endast pröfvar oss. Och de gingo framtiden med förtröstan till mötes samt fingo åter glädja sig åt lyckligare dagar. Så skall det gå äfven oss, och pröfningen, nödåret, är menniskan heleosam. Det återför henne till besinning och nödgar henne att anstränga egna krafter för sitt ejelfbeständ. Det är sålunda, som den svåra tiden banar vägen för kommande bättre tider. Talaren föreslog derför skålen för det svenska landtbruket under tacksamt erkännande af de stora framsteg, som detta landtbruk redan gjort, samt under hopp ocb önskan att det framgent må vidare utveckla sig och gifva allt rikare afkastning till lön för odlarens ansträngningar. He Frans Hedberg är, säger en korresp. till Östgöta Corr. sysselsatt med 2:ne dramatiska arbeten; det ena i och för en scenisk festlighet vid uppresandet af Carl XII:s nu under gjutning varande staty; det andra en större komedi, som redan i höst lärer komma att gå öfver någon af de kungliga teatrarnes tiljor.