Göteborgsposten – 7 augusti 1868, sida 1

krafter uttömda. Som en vansinnig hade jag sprungit längsefter banan, i det jag då och då uppgifvit ropet: hjelp! hjelp! det har skett en gruflig olycka! Det var ingen på perronen; jag grep tag i alla dörrarne som vette ditåt; slutligen gick en af dem upp. Ett starkt ljussken strömmade emot mig; jag kände mig nära att svimma och det var med knapp nöd jag förmådde ropa: — För Guds skull, hjelp! — hjelp! — En förskräcklig olycka! — Bishopshope! — Fyra mil härifrån! Jag blef allt svagare och svagare; jag hade ej ätit något på hela dagen; jag såg förfärliga ögon, förfärliga blickar riktas på mig; man gjorde mig hundratals frågor; jag hörde ropet: Gif honom ett gles vin! — Skicka bud efter en läkare! — Jag erinrade mig intet mera. Då jag åter kom till sans, satt en främmande vid min säng. Jag låg i ett främmande rum, som var rent och prydligt; en täck flicka höll en skål i ena handen och ett ljus i den andra straxt invid sängen. Den främmande kände på min puls. — Det felas honom ingenting; han har fallit och slagit sig litet. Ni kan om en timma gifva honom en kopp buljong, och i morgon bittida skall jag komma och höra huru det är med honom. Nu måste jag med för att se huru de öfriga ha det. Jag var yrvaken, min ena hand var förbunden och jag kände likaledes ett band om mitt knä; för öfrigt var jag hungrig. — Säg mig för Guds skull om många blifvit skadade?