Göteborgsposten – 31 juli 1868, sida 3

— — — —— Från Utlandet. Preussen och Österrike stå åter gentemo hvarandra, såsom tvenne friare, hvilka täfl om Germanias gunst. De föra båda på tun gan det vackra talet om Tysklands enbet men uppfattningarne om dennas öfverflyttande från kannstöperiets till realitetens område äre så väsentligt olika, att det ej behöfves synnerligt skarp blick, för att se att de båda ri valerna lika litet som fordom kunna förena sina intressen och åsigter. Preussarne pocka på de stora resultatersom slaget vid Sadowa medfört, och hänvisa på Tysklands ökade makt. Förr, säga de, hade Tyskland ej nägot inslytande i Europa, men blet ringaktadt och åsidosatt; nu är det starkt och fruktadt. Det var Österrikes skuld, att det tyska folket ej kunde höja sig till den plats, som tillkom detsamma; Österrike ville vara den ledande makten i Tyskland, fastän det utgjorde en blandning af de mest olikartade nationaliteter, och de tyska intressena blefvo åsidosatta, för hvarje gång det habsburgska husets planer kolliderade med dem. Preussen deremot var en rent tysk makt och derför kalladt att intaga den första platsen i Tyskland; det tyska folkets behör af enhet kan endast tillfredsställas, om det samlas kring Preussen. Hela Nordtyskland är redan förenadt under detta, och den gräns, som Mainlinien skulle bilda mellan Norden och Södern, är redan så godt som utplånad genom det gemensamma tullparlamentet samt de offoch defensiva alliansfördragen. De sydtyska staterna ha ej längre något val; de måste inträda i det preussiska förbundet, och det kan icke dröja länge, innan detta sker. Om de österrikiska tyskarne talas det icke; men det anses för sjelfklart, att de skola ansluta sig till det stora preussiskt-tyska fäderneslandet, så fort detta fått tid att stadga sig och göra sin tilldragningskraft gällande. Kortligen, preussarne med Preussens öfverherrskap Tysklands enhet — och de äro naturligtvis förrädare, som ej gå in på denna åsigt. Af en helt annan mening äro dock de tyska österrikarne och deras vänner i Tyskland, hvilka säga, att det är Preussen, som utvidgat sin makt, men icke Tyskland, hvilket tvärtom blifvit svagare; ty det står nu utan Österrike, på hvars bistånd det förut kunde räkna. Tyskland har icke heller blitvit en enhet, utan tvärtom splittrats och upplösts. Mainlinien är ingen liktion, fastän Preussen gjort, hvad det kunnat, för att den skulle bli det. De sydtyska staterna känna sig isolerade, derför att de endast kunna uppnå er organisk förbindelse med Nordtyskland på vil kor, som de ej vilja underkasta sig; de hålla på återstoderna af sin sjeltständighet och de vägra att uppgå i Preussen, fastän de önska att bli förenade med det öfriga Tyskland. De skulle gerna vilja ansluta sig till Österrike ; men fördragen med Preussen hindra dem derifrån. Och i Österrike bo 8 millioner tyskar, hvilka hysa den varmaste kärlek till det gemensamma fäderneslandet, men äro uteslutna från detsamma och skola stå som främmande ör sina landsmän, derför att ett fördrag sönlerslitit århundradens band. Tysklands enhet, som Preussen gör till tödjepunkten för sin makt, är sålunda för )sterrike dot kraftigaste agitationsmedlet. ereussarne säga: Ingen enhet med Österrike! )sterrikarne säga: Ingen enhet utan Österike! Den gamla striden mellan de båda makerna fortsättes, såsom sagdt, således ännu; e förklara, liksom då de förr stodo gentemot varandra i Frankfurt, att deras politik utelutande har Tysklands väl för ögonen, och de öka båda att stöta hvarandra med tillhjelp af yskland. , i Den stora skyttefesten i Wien är f. n. tt vapen i Österrikes händer. Det begagas ätven, och detta så itrigt af de tyskar, om våga det, att vi anse det ega tillräcklig ärklighet, för att mana till ett närmare re