Göteborgsposten – 31 juli 1868, sida 2

sin bestämmelse. Den unga flickan drömmer nans; han skall förvränga de gamla komedierna, dra matisera de gamla romanerna, åter värma upp d forrunna seklernas viladufvor. Han skall äta af bi bliotekerna, han skall sluka quaikerna! Han måste h ider, anekdoter, ord, det som kan roa, det som ka säljas, penningar! Låt oss skynda, det gäller att bl ryktbar! En gång ryktbar är man räddad! då mum är räddad, är man rik! då man är rik, är man fri Fri! Se der hvarje försvinnande minuts dröm, el dröm som icka kan förverkligas! Men tidningen ha brädtom! teatern kan icke vänta! vi skola sätta os två, vi skola sätta oss tre till arbetet! vi skola be gagna nätterna! Och krafterna? Vi dricka kaffe. Oct inspirationen? Vi ta oss en absin th. Skynda, men: niskohjerna, alstra sidor, fraser, rader, ansträng dig hundra gänger om dagen, gymnastisera med dig sjelf, sväll upp dig som en pumpa, krama dig som en citron, tills du plötsligt ut:orkas, tills vansinnet skakar dig såsom stormen trädet på slätten, tills för. lamningen öfverraskar dig, tills slöheten kommer och döden slutar allt l Som sagdt, vi befarade att Onsdagens program skulle bespisa oss med trenne så tillkomna frukter, trenne yrande kinesiska skuggor at en uppoch nedvänd moral, pikanta genom sin förvändhet, skrattande och stojande utan inre glädje, ett slags obscenitetens moral som försvarar nakenheten med den banala frasen: Hvad bryr jag mig om tyget i klädningen, bara qvinnan är skön! Men vi visste äfven, att de konstnärer, som åtagit sig att på scenen framställa programmet, skulle göra det med den fulländning i utförandet, hvartill man på k. teatern bragt framställningen af den lätta, något frivola franska komedien. Denna senare mening vann till fullo sin bekräftelse, under det att de gifna styckena lyckligtvis ej alldeles lågo inom steren för vår fruktan. Ser du den unga flickan der, pensionären Gabrielle (m:ll Nerman), som går och dröm mer bland blommorna i klosterträdgården. Hvad drömmer hon om? Hvad är det som rör sig hos den gröna brodden, der den står i mullen öfvergjuten af vårsolens värme och guld? Jo, svällande lif, som vill höja sig upp, för att dricka mera ljus, hemta mera värme, som vill slå ut i fager blomma, för att tjusa och tjusas, för att fröbilda sig och uppfylla om kärlek. Plötsligt kastas en biljett med en sten vti öfver klostermuren. Hon vecklar upp den och läser en kärleksglödande uppmaning att fly, ställd till en af hennes pensionskamrater. Hon tvekar om, hvad hon skall göra, då en ung vacker karl, Tristan (hr Fredriksson), synes på muren. Det är författaren till biljetten. Bekantskap göres. Han gifver henne del af sin hemlighet. Hon omtalar några bevekande omständigheter ur sin väninnas lif, hvilka förmå honom att afstå från hennes egande. Han skall aflägsna sig och beder henne helsa till en hans kusin, som finnes i samma pension, en flicka som han ej kan fördraga, derför att man vill tvinga honom att gifta sig med henne. Denna vedervärdiga kusin är ingen annan än hon sjelf, som dock ej förråder sig. De skiljas. Han kommer dock snart tillbaka. En Cerberus skäller och vill ej tillåta honom komma radan. Äfven hon synes åter. Hon ruktade att bli förrådd och kom derför igen, ör att utplåna spåren efter deras fötter i narken. En ny liflig och lekande dialog, varunder han, som med en verklig fjärilstatur glömt sin första älskarinna, gör henne in kärleksförklaring. Hon skildrar för hoiom hans kusin i färger, som åter bringa len unge mannen ur koucepterna. Han känjer sin barndomskärlek till henne vakna på ytt. Den andra älskarinnan träder redan i akgrunden för den tredje, kusinen. Lyckigtvis äro de två senare en och samma. Hon öjer detta. Glädje och lycka och kärleksföräkringar. Den knoppande rosen har fångat in fjäril. Såsom läsaren finner, är hela denna ko1redi blott en dialog, hvilken måste både säas och spelas väl och med lif, för att fängsla. ngen af de båda uppträdande underlät i detta ul något. Replikerna möttes lifliga och leande. Diktionen erhöll sin nödiga nyanseng, och publiken kände sig berörd af den ngdomens vårfläkt, som konsten kallade fram ån de en klosterträdgård föreställande tilrna. Från detta glädtiga proverb förflyttade De begge Ungdomarne oss till den sederande komediens område. Max de Richedurg (hr Almlöf) är en gammal ungkarl, nära mlitalet. som äflas att vilja vara ung. Han förlofvad med en enka af en viss ålder uU IIWIHF. dat är att mantra deal 2