Göteborgsposten – 31 juli 1868, sida 1

Porträtter af Danmarks kronprins och hans trolofvade hafva i elegant utstyrsel utkommit från holfotografen Georg E. Hansen X Ciis fotografiska atelier i Köpenhamn. Båda porträtterna, utförda som medaljonger, finnas på ett blad i visitkortformat. , En afrätining. Morgenbladet innehåller följande närmare detaljer rörande svensken Olaus Anderssons förut omnämnda afrättning i Skedsmo i Norge: Afrättningen egde rum kl. 9 f. m. på en slätt i närheten af det ställe hvarest den lifdomde begått mordet på enkan Margrethe Vestvolden. Aftonen föra afrättningen mottog delinqventen för sjerde gången under sin fångenskap nattvarden, dervid tvenne skollärare och en del skolbarn assisterade med psalmsjungning. Afrättningsdagen på morgonen insunno sig åter presterna och de två skollärarne med barnen hos den lifdömde. Ena psalm afsjöngs och derefter uppläste han sjelf en svensk psalm, hvari han fann sin själsstämning uttryckt och som uttalade hans längtan efter att förlossas från syndens och dödens fjettrar samt skiljas hädan i frid och vara när Herren; derpå tog han ett ömt afsked af presterna, sängelsepersonalen och de öfriga närvarande samt vände sig till skolbarnen, lörmanande dem att bedja Gud skydda dem från den väg som han vandrat och från det slut ban nu ginge till mötes. Han steg nu jemte presterna in i en täckt vagn och kördes till den en half mil från fängelset belägna afrättsplatsen. Vägen tillryggalades temligen raskt, men det oaktadt yttrade ban vid första fjerdingsvägens slut: Nu äro vi väl snart frammel — och då haa fick höra att man ännu icke hunnit längre än halfvägs: Detta är en lång halfmil!4 Under vägen bad han för öfrigt oupphörligt och, som han alltid hade brukat, högt; isynnerhet blef hans bön iunerlig, då han fick sigte på den koja, hvari han begått mordet. På afrättsplatsea uppläste fogden domen. Sognepresten lade derpå den lifdömde på hjertat, att det nu visserligen behagat den allsmäktige och rättfärdige Gu!en att han skulle lida för siva synder här i verlden, men då han på sig sjelf tillämpat den botfärdige röfvarens ord på korset: Vi lide det våra gerningar värde ärod, kuade han också trösta sig med att det nu vore hans försoningsdag och att det blod som rann på Långfredagen också komme honom till godo. (Den lisdömde hade anhållit att få dö på Frälsarens dödsdag). Nu upplåste delinqventen med stort sinneslugn sin trosbekännelse, böjde knä och annammade syndernas förlåtelse. Predikanten uppmanade derefter den omkringstående församlingen att besinna, det Gud är en helig och rättfärdig Gud, men också en nådig och barmhertig Gud och till att bedja, att Gud ville i nåd se till den bortgåendes omvändelse och nu styrka honom i hang sista stund, bedja att han som nu snart vore löst från de jordiska banden också måtte frias från syndens bojor, att det jordiska eländet snart måtte förbytas i en evig hetrlighet. Till slut höll den lifdömds, helt säkert för första gången i sitt lif, ett tal, at hvilket medvetandet om hans syndfullhet, men tillika hans hoppfulla tro framlyste. Sedan tog han af sig hatt, rock och halsduk, bad för sig sjelf ehuru hörbart: -Jag kommer, Herre Jesu! Tag mig min Frälsarel!4 — och lade sitt hufvud på stupstocken. Under det presterna knäböjde och bådo Fader Vår, föll det säkra hugget. IIAans döda kropp lades derefter i en kista och begrofs på Skedsmo kyrkogård.