Göteborgsposten – 31 juli 1868, sida 1

nu var jag vaken; jag hade afskakat nattmaran; jag öhpnade min dörr och störtade ut i korridoren med ljuset i hand. Herr Bates stod i dörren till sin sofkammare i bara skjortan. — Var det du som skrek, Terry, ropade du ej just som den sista åskknallen hördes? — Gudskelof att ni är vaken; låtom oss skynda upp till farfar, jag är rädd för att det händt något. Midtunder min häftiga sinnesrörelse undgick det ej min uppmärksamhet att dörren till hans rum, som jag omsorgsfullt stängt då jag gick, nu stod till hälften öppen. Allt är snart berättadt; min farfar låg som om han försökt resa sig och åter fallit tillbaka mot dynan. Jag hade ännu aldrig sett döden, men då jag betraktade hans ansigte, blef det tydligt för mig att den obeveklige gästen varit der. Den gamle mannens ögon voro öppna och stirrade ut i rummet; hans mun stod öppen, och en liten blodström flöt från hans läppar ned på hufvudkudden; den ena handen, som låg på hans hjerta, var knuten liksom i vrede, med den andra höll han ännu fast vid sänggardinen