Göteborgsposten – 30 juli 1868, sida 2

jo jag tackar, jag. Med dessa ord linkade hon ut ur rummet igen. Jag läste bönen för mina två åhörare, och medan betjenterna stängde till dörrar och fönster, tog jag milt ljus och gick sakta till rummet der det porträtt hängde, för hvilket jag ända hittills hyst en så obeskriflig kärlek. Rummet var mörkt, men genom att hålla ljuset öfver mitt hufvud, trädde ansigtet klart fram, medan den öfriga delen af porträttet blott till en del var synlig. Huru vackert! huru, oskyldigt! huru rent! Så hade jag hade alltid förr funnit detta ansigte, men nu förekommo mig ögonen med deras kalla drömmande blick förlänade med en underbar glans, som liknade den man kunde se i tigerns pupiller — läf parne tycktes mig uttrycka bitterhet och grymhet — och den ställning hvari hon läg, hennes drägt och alla de besynnerliga omgifvande föremålen talade nu högt om den lättsinniga qvinnan, hjertlös som väggen mot hvilken hon lutade sig. Det läg någonting ormlikt förtrollande i den uthållande och liksom sömniga blicken, och sedan jag med en rysning sänkt ljuset gick, jag uppför trappan till min farfars rum. Han låg i sin säng och tycktes läsa vid skenet af en lampa; gardinerna framför sängen voro hopdragna på den sidan som vette mot dörren, så att han ej märkte att jag kom. En stor bibel låg uppslagen på hans läspulpet, men jag märkte att hans ögon voro till hälften slutna, som om han vore fördjupad i tankar, och att hans läppar rörde sig som om han talade med sig sjelf. Slutligen öppnade han ögonen, och då han såg mig sade han med sitt vanliga småleende: