Göteborgsposten – 30 juli 1868, sida 1

engagerades i massa och priser anskaffades dels genom anslag och dels genom subskription, med ett ord, komiterade arbetade som hästar sjelfva för att få resultatet så lysande som möjligt. Som sagdt, i Söndags kom den lyckliga dagen då allt detta skulle blifva till verklighet, och allt hvad lif och anda hade skyndade till Harfleur, vare sig med jernväg, i vagn eller till fots, ehuru en stekande solhetta af bortåt fyratio grader ej just synnerligen underlättade det senare fortskaffningsmedlet. Vägen ditut är, likasom öfverallt hvart man vänder sig i denna välsignade provins, en oafbruten leende park. Små fruktträdgårdar och små skogsdungar aflösande hvarandra; på ena sidan den grönklädda höjdsträckningen med sina många dalgångar och iopass, på den andra den breda Seinemynningen, som rullar sina gulbruna vågor mot hafvet. Snart framskymtar Harfleurs götiska toruspira mellan träden och om några minuter äro vi framme. Staden är oändligt gammal och dess minnen förlora sig i hedenhös eller gå åtminstone upp till de gamla romrarnes dagar. Den var före Havres uppkomst Normandiets förnämsta hamn, men antingen måste det då ha varit djupare vatten eller också fartygen oändligt mycket mindre. Båda delarne äro för öfrigt troliga, ty Seinen lär årligen afsätta en massa sand och grus, och strandbankarne växa oupphörligt. andra sidan omnämnes huru engelsmännen, som ständigt legat i delo med fransmännen om besittningen af denna vigtiga hamn och i flera repriser intagit, förlorat, återtagit och åter förlorat densamma, en gång under Henrik V år 1415 ditskickat en arms af 30,000 man på en flotta af 1,600 skepp, hvilket gör ej fullt 19 man på hvarje, hvadau skeppen ej torde ha varit fullt så stcra som i våra dagar. Af den ståtliga hamnen återstår nättopp ingenting. Några smärre fartyg af ringa drägtighet kunna visserligen vid högsta vattenståndet krafla sig upp för den lilla slingrande flodens många krokningar och för närvarande lägo verkligea två småbåtar der för ankar. Man skulle kunna tänka sig att en stad med så gamla anor skulle vara rik på fornlemningar, men deraf synas ej några spår. Det enda som sinneg att bese är den götiska kyrkan, uppbyggd, som det påstås, af engelsmännen, med en pråktig tornspira som synes vida omkring, men byggnaden för öfrigt förvittrad och mosslupen, samt hvad inredningen beträflar särdeles klent utrustad. En enda qvarlefva som det tyckes efter något forntida fästningsverk finnes verkligen, nemligen en rund murad grop af några samnars djup, törmodligen ett gammalt torn som blifvit raseradt jemnt med jorden. Ea trång vindeltrappa af sten, så smal att två personer med yttersta möda kunna komma om hvarandra, leder ned till platsen, för närvarande inredd till förfriskningsställe med det ståtliga namnet Caf des 104 dHarfleur. Der nere, der fordom kanske varit någon hemsk Åcachot, der suckar och jemmerrop, eder och förbannelser aflöst hvarandra, surrade nu en svärm af törstande själar kring de tätt intill hvarandra ställda borden, för att på den lilla platsen kunna inkila så många gäster som möjligt. Som Letablissementet var komplett öppet i taket hade man ofvan jord en ring af intresserade åskådare, som tycktes hafva mycket nöje af detta krälande på djupet. Hvad namnet de 104 beträffar så är detta ett af stadens historiska minnen. Engelsmännen som med sin nyssnåmnda stora flotta gjorde sig till herrar öfver staden blefvo tjugo år senare förjagade derifrån genom bjeltebedrift af 104 modiga män, som efter en mördande drabbning öppnade portarne för de normandiska trupperna. Ännu lära hvarje år d. 4 November 104 klämtslag upplifva minnet af denna vapenbragd och är detta historien om de 104 från Harfleur. En bro som de vid detta tillfälle hade att passera och der just den hetaste striden lär ha stått, har först i dessa dagar blifvit raserad och en annan uppbyggd just med anledning af de blifvande kapplöpningarne. Troligen ansågs den icke kunna uthärda påtryckningen af den folkström som dessa högtidlighetor väntades ditlockaVid stadens nya bro var en tribun upprest för mairen med sina biträden, omgjordade med sina trefärgade skärp, samt stadens öfriga honoratiores. De oumbärlige pompiererna voro uppställda som hedersvakt, en metalikanon, också ett minne från de fordna krigiska dagarne, funnen vid anställda gräfningar, saluterade i åtskilliga repriser och en messa afsjonga, om för att välsigna hästarne eller bron skall jag låta vara osagdt. En äreport var likaledes för tillfället upprest, klädd med granris och efter hvad de begge inskriptionerna antydde egnad åt kejsaren och kejsarinnan af sta len, och åt organisatörerne af kappridningarne af det tacksamma municipalitetet, som i dessa tillatällningar, hvilka årligen äro ämnade att återkom ma, se en del af det fordna lifvet från flydda dagar återväckt. För tillfället var här också under dessa dagar ett lif och en rörelse som endast sådana extra tillställningar kunna framkalla. Jernvägstäg anlände — — ————X—E EEE