Göteborgsposten – 28 juli 1868, sida 1

den ekonomiska ställningen sämst. än må vara, att folket vänjer sig vid ett letnadssätt, som det icke förmår uppbära, måste man likväl å andra sidan medgifva, att det, då frågan är om att arbeta sig ut ar en ekonomisk kris, är en lycklig omständighet, att lefnadssättet är sådant, att man har Så beklagligt det anledning att inskränka sin förbrukning, En person, som året igenom lefver af vattenvälling och potatis, kan icke göra någon bespåriog i sin förbrukning; men den som under vanliga förbållanden har penningar öfver till kaffe, socker, tobak, bayerskt öl och dyra kläder, han har också uti minskningen af dessa utgiftsposter ett medel att motstå de svåra tidernas tryckning, som det beror af konom sjelf att begagna. Tyvärr synes vår allmoge ännu endast i ringa mån hafva begagnat sig af denna utväg. Det behöfves mången gång ett visst moraliskt mod för att beqväma sig till att rätta munnen efter matsäcken, och någon kraftig opinion synes ännu icke hafva bildat sig, för att understödja detta slags sparsamhet... Under de många öfverläggningarne om att finna utväg mot jordbrukarnes dåliga ekonomiska ställning bar man företrädesvis riktat sin uppmärksamhet på en möjlig minskning i deras utgifter. Det fiunes jemväl ett annat medel att bringa jemnvigt i en genstridig budget, det är att skaffa ökade inkomster. Man har klagat öfver brist på arbetsamhet hos folket, och det är väl otvifvelaktigt, att ett betydligt kapital årligen går förloradt genom förlust af arbetskraft. Rent ef lättja eller ovilja mot att arbeta förefinnes visserligen jemförelsevis sällan, fastän man nog påträffar dem både i de mest framskridna bygderna, der man håller sig för god att deltaga i simpelt ardeto och i de mera efterblifna trakterna, der man sofver bort en stor del af vintern. I allmänhet är man icke berättigad att säga, att vår allmoge sparar sitt anletes svett. Men hvad som gör, att landtbefolkningens verksamhet likväl är mindre produktiv, än den kunde vara, är dels att man saknar kunskap och företagsamhet till att med nyttigt arbete tillbringa den myckna lediga tid, som våra till vissa tider af året begränsade hufvudnäringskällor lemna ofrig, dels att man saknar insigt och kraft att använda landets naturliga hjelpkällor. Under sådana förhållanden som våra fordras stor intelligens och företagsamhet af jordbrukarne; man har att kämpa mot ogynnsamma klimatiska förhållanden, man saknar en stor och såker marknad för sina produkter i jemförelse med länder med talrika städer och en utvecklad industri, de stora afständen göra kommunikationen besvärlig och samsardseln svår, den spridda befolkningen lägger hinder i vägen för samverkan och arbetsbesparing genom kraftornas förening. Jordbruket går hos oss icke af sig sjelft; det ersordras driftighet, omtanka och försigtighet sor att latta de ogunstiga förhällanden, under hvilka man arbetar. Alla dessa saker äro icke nya, men de träda skarpare fram, alltsom å ena sdan vi mera utsättas för täflan med utlandet och a den andra våra anspråk på lifvet stiga. Man kan visserligen påstå att våra jordbrukare icke förmått uppfylla de fordringar, som på senare tiden ställas på dem med hänsyn till kunnighet i att leda sitt arbete; man är rask i att upptaga den moderna civilisationens njutningar, men man bar annu icke förstått att ändra sin arbetsmetod derefter. Och det ena är Jikväl en nödig förutsättning för det andra. Det ligger ej fornustig mening i att reglera sin förbrukning och sina behof efter det 19:de århundradets måttstock och likväl fortfarande idka sitt arbete i det 18:de ärhundradets stilla passgång. Det går ej an att samtidigt njuta på amerikanskt vis och arbeta på gammalnordiskt. Vi tro, att jordbrukarne isynnerhet böra rikta sin uppmärksamhet på denna pankt, om de vilja hoppas en varaktig förbättring i sin ställning; man måste vara mera aktiv och mera lita på sig sjelf. I ett sådant land som vårt, der så många hinder ställa sig i vägen för den privata associationen och der den enskilda företagsamheten är svag, är det naturligt, att den offentliga associationen, statens och kommunernas verksamhet, intager ett framstående rum. Men man kan derför icke vända sig till den offentliga styrelsen som till en försyn, hvilken skall veta råd för allt ondt; det är på tiden, att klagomålen få ett slut och att jordbrukarne upphöra med att framställa sig sjelfva såsom ett slags omkansvarda personer, hvilka måst. tagas under armarne af de andra samfundsklasserna. — —