Göteborgsposten – 28 juli 1868, sida 1

—U—kä—— —WW — medlen: och medlet att här nå målet, oberoende, frihet och sjelfständighet, det är att ej blott med kraft gripa in i det stora nationala arbetet, utan äfven att med klar blick öfverskåda förhållandena och se in i sig sjelf, för att erfara, om man icke möjligen sjelf just är skulden till det betryck, hvarunder man lider och hvaröfver man klagar. Norska Morgenbladet har i några artiklar tagit saken i betänkande och yttrar dervid bl. a. följande som synes enkom skrifvet för våra förhållanden och hvilket vi förorda till deras uppmärksamhet, som det vederbör. Under diskussionerna om orsaken till jordbrukarnes betryckta ekonomiska ställning och om medlen att afbjelpa det onda, har man företrädesvis riktat sin uppmärksamhet på statens och kommunernas ekonomi, på lagstiftningen och beskattningen, och sökt öfverflytta den väsendtliga orsaken till olyckan på representation och regering. Denna tendens kan anses i dubbel mening olycklig. Först och främst har den hos allmogen väckt bitterhet och misstämning och en känsla af att vara förorättad, för det andra, och det är vigtigare, har det ledt uppmärksambeten bort ifrån det som egentligen är sakens kärna, neml. jordbrukarnes egen ekonomi och ställning. Sälange man väntar sig allt af representation och regering och anser sig sjelf ansvarslös, kan man ej hoppas att komma till lyckligare förhållanden ; det är nödvändigt att man griper i sin egen barm och ser till, hvad man sjelf förbrutit och hvad man kan uträtte genom sin egen kraft. Att klaga öfver dåliga år, öfver arbetskraftens dyrhet, öfver svårigheterna för afsättningen och andra för jordbruket ofördelaktiga förhållanden, på hvilka man ingen inflytelse kan utdfva, det ar också förspilld möda; man får taga de naturliga förhållandena sådana de äro och inrätta sig i öfverensstämmelse med de omständigheter, under hvilka det nu en gång är oss förelagdt att arbeta. En ganska väsendtlig andel i jordbrukarneg betryckta ställning kan helt visst tillskrifvas deras starka missbruk af krediten, Den forna na va rädslan för lån, bvilken förr var ett karaktersdrag hos vår allmoge, tyckes nu på de flestaställen hafva flytt. Man begagnar krediten i tid och otid, och gör skuld öfverallt, der tillfälie dertill erbjuder sig. Man borgar hos landthandlaren till de dagliga behofven, man skrifver reverser och förbindelser, man behäftar sin jord med hypoteksskuld, städse med samma likgiltighet rörande utsigten till att kunna uppfylla de ingångna förpligtelserna. Det är otvetydigt, att man ännu betraktar hvarje lån som ett nödlån, såsom ett medel att bringa jemnvigt i en rubbad förmögenhetsställning, såsom en utväg att göra sig af med en del obehagliga små fordringsegare och såsom en tillfällig lättnad uti den regelmessiga utgiftsbördan. I stället för att begagna krediten såsom en häfstång för produktionen, såsom ett medel att skaffa sig ökad inkomst, anlitar man låneutvägen såsom ett nödvändigt ondt och använder lånen till att stoppa igen hålen med i sin budget. I stället för att det främmande kapitalet skulle, fornuftigt användt, reproducera sig sjelft och ändock afkasta en extra vinst, måste lånen förräntas och afdragas på inkomster, hvilka man hemtar annorstädes ifrån; de tära på den surt förvärfvade arbetsförtjenstan och minska den inkomst, som man skulle haft, om man varit lånet förutan. Så länge våra jordbrukare icke lära sig att beräkna, huruvida det lönar sig att låna, och så länge do icke ha haft att motstå den lockande frestelsen att begagna krediten, då det måste erkännas, att den skulle medföra förlust och icke fördel, — så länge kan det äfven snarare anses lör en olycka, än för ett godt, att tillgången till krediten varit jemförelsevis så lätt. Krediten kan hafva hållit mången uppe en tid, hvilken annars skulle varit förlorad; men det torde i många fall vara tvifvel underkastadt, huruvida det icke skulle varit bäst både för honom sjelf och för andra, om han genast gått öfverända. Man kan visserligen icke förtänka en person, som är stadd i trångmål, att han väljer det första alternativet och griper fast i den räddningsplanka, som han kan få tag i, utan afseende på om den förmår att bära honom i land. Men det beklagliga är, att så många, hvilkas budget icke vill gå ihop, begagna den farliga utvägen att anlita krediten, i stället för att söka spara och inskränka sina utgifter. I allmänhet taget sakna för visso våra jordbrukare ännu i hög grad affärsförmåga af det slag, com erfordras af den, hvilken vill idka industriel verksamhet, de sakna öfverblick öfver sin ekonomi både med bänsyn till arbetsmetod och hushållning. Klagomålen öfver, att jordbrukarne visa lust för att vilja lefva öfver sina tillgångar, äro allmänna och holt säkert befogade. Att denna omständighet icke är utan sin andel i det ekonomiska betrycket, framgår deraf, att just i de trakter der lyxen är starkast och anspråken på lifvet mest stegrade, der är äfven