Göteborgsposten – 27 juli 1868, sida 1

flickan visste lika väl som jag, när brefven från Indien ankommo till vår ort, och samma afton just som Jag stod och tänkte på huru jag skulle öfverbringa underrättelsen, hörde jag ljudet af hennes lilla ponyvagn utanför, och innan jag kunde komma undan stod hon framför mig, rodnande och med ett småleende på det öppna ansigtet, som afspeglade hvarje känsla af hennes själ, i hvilken ej fanns en skugga af förställning. Hvad jag led i detta ögonblick, kunna ni ej göra er ett begrepp om. Hennes hastiga blick upptäckte straxt min rörelse; hon tryckte ena han-. den mot sitt hjerta och lade den andra handen omkring mitt lif, under det hennes hufvud sjönk mot mitt bröst. ÄÅr han sjuk? säg mig det eller jag dör! Jag blef så förskräckt öfver hennes tilltagande rörelse — så ovanlig hos en person som alltid annars var så lugn — att jag af fruktan berättade henne allt. Med ansigtet doldt mot mitt bröst och med armarne slingrade omkring mig, hörde hon tyst på min berättelse, medan hennes hjerta slog så att jag trodde det skulle brista. Då jag slutat, bad hon mig att få se brefvet. Jag räckte henne det och hon gick till fönstret med det, ty det hade börjat mörkna. Mot slutet af detsamma hade min stackars son skrifvit: -Berätta miss Desmond hur lycklig jag är och säg henne hur glad jag skall bli att höra, det en eller annan lycklig man fått hennes vackra hand, ehuru jag hvad den saken beträffar finner att ingen man är god nog åt henne. Jag skall alltid bevara min gamla lekkamrat i den vänligaste erinran och hoppas, att jag en dag skali kunna presentera min egen söta Mary för henne. — Jag kunde se att hon var