Göteborgsposten – 25 juli 1868, sida 1

— — ss 1(— — — par ingalunda sparats. Ni har måhända i er oskuld tagit dem för medlemmar af tulleller bamnbevakningar, möjligen också för ett par stadsbuds-öfveruppsyningsmän. Misstag, det är helt enkelt ett par svenska exemplar af de 8. k. omigrant-runners, hvilka också så sort inländska ångbåtar, medförande blifvande utvandrare, anlända till Skeppsbron, flux börja arbeta, alldeles som spindein rusar fram ur sin vrå, så fort en eller annan stackars fluga vågar sig in i hans skimrande nät. Men när flugorna tryta, så dör spindeln eller får skaffa sig föda på annat sätt, och förr eller senare skola väl flugorna tryta! Man har meddelat oss ett enskildt bref från en ung göteborgare, som i början af sistl. Maj atreste härifrån för att söka sin lycka i Nya Verlden. Bretvet, som är ställdt till hans föräldrar, meddelar den för dem glädjande underrättelsen, att han hyste godt hopp om en förmånlig anställning i Boston och tilllika en detaljerad beskrifning öfver resan från Liverpool till nämnde stad. Ur densamma meddela vi följande skildring af en episod ombord å ångaren Virginia, hvilken medförde c:a 1,000 emigranter, deribland c:a 200 irländare. Man finner häraf för hvilka oförutsedda vedervärdigheter emigranterna understundom kunna vara utsatta: Thorsdagen d. 4 Juni på morgonen fingo vi alla infinna oCes på däck med våra sängkläder, ty smittkoppor hade yppat sig ombord och 14 passagerare voro redan insjuknade deri. På f. m. samma dag ville en svensk gå ner i sjukhuset och besöka sina 2:ne barn, som voro bland patienterna, men blef då illa slagen af besättningen. För att hämnas detta samlade sig då de svenska emigranterna till ett antal af 400 och rusade på besättningen, hvilken under hela resan visat sig kitslig synnerligast mot svenskarne. Ni må tro att det blef ett blodigt slagsmål. Irländarne hjelpte besättningen, men fingo stryk. Man slogs med handspakar, knifvar och pistoler. När slagsmålet tog öfverhand lät styrmannen spruta hett vatten med den stora ångsprutan på de stridande. Svenskarne blefvo dock till slut de segrande. Styrman hotade under tumultet med att låta nedskjuta 083 allesammans. Jag för min del slapp oskadd undan med undantag af en dusch från sprutan. — — En insändare den der sig Justus kallar, har hedrat oss med en skritvelse, ämnad att utgöra ett slags: vederläggning af vårt berömmande at den s. k. Tretioettan å Stampen. Då skrifvelsen kommit oss för sent tillhanda för att vi skulle medhunnit att på ort och ställe kontrollera den anonyme ins:s uppgift, torde han finna billigt att vi icke kunna villfara hans önskan att iataga hans epistel i dagens krönika. En viss fru, som mycket älskade att svänga sig med franska ord och talesätt, städse på det befängdaste applicerade, visade en gång för en bekant resande sin eleganta våning. Under vandringen genom rummen stannade hon plötsligt framför en i olja måladt mansporträtt och utbrast: Voila tout! Den resande gapade förvånad på henne, då hon häftigt tilllade: Comprimez vous non pas, eest gal! Ett ännu mer förbluffadt stirrande blef det enda svaret, då frun ändtligen på ren svenska förklarade sig: Kors i Uerrans namn, de ä ju mitt allt på jorden, de ä ju min man! Begriper ni inte och ändå å de så likt!