Göteborgsposten – 24 juli 1868, sida 1

Sommarferierna förestodo, då doktorn förklarade att min farfar nu var så rask att han kunde resa till Loughna-Carra, och det föreslogs att jag skulle följa honom tillbaka. Har det någonsin funnits en skolgosse som haft något emot att förlänga sina ferier? — Doktor Ball finner det så naturligt att Terry tages med och — tillade sir Philip — han tycks ju också vara nyttigare för er än någon af oss andra. Hvarje dag besökte jag sjukrummet och slutligen kände sig den gamle mannen rask nog att våga sig nedför trappan. Småningom började han, stödd på min arm, men med stor ansträngning i början, att promenera på platsen framför huset. Han hade förändrats mycket. Vi hade blifvit mer än vänner. Alltsedan jag kom hem från min berömda krysstur, tycktes han orolig då jag ej var vid hans sida. Vi voro aldrig så lyckliga som då han satt i sia länstol, medan jag hvilade vid hans fötter och läste högt för honom i det jag kände att hans ögon voro fästade på mig. Den dag då vi vände tillbaka till Lough-na-Carra står äfven tydlig för mitt minne. Vi foro med diligensen från Dublin, och då postkarlen förde fram posthästarne vid den sista stationen helsade han min farfar och utbrast: — Gud välsigne ers nåd. De vänta allesammans på er dernere. Ja, ers nåd må tro att de fattiga saknat er, medan ni varit borta. Då vi körde fram vid Desmond Arms, stod der ganska riktigt en stor folkhop derutanför; der stodo gamla och unga på gården, kyrkoklockorna ringde, presterna ön