Göteborgsposten – 24 juli 1868, sida 1

— så, man sade att han kanhända kunde vara här redan i afton? — den käre gossen! Gud vare evigt lofvad! Han tystnade och den ena handen sökte den andra, medan han vände blicken mot himlen. — Ja alldeles så sade man, doktor, och sir Philip tillade: Ifall han kommer i afton och er herre ej sofver, så kan ni låta Terence komma in och säga godnatt, men sedan måste han straxt gå igen; och säg min gamle vän — sade sir Philip äfven — att jag blir ond på honom ifall han behåller honom mer än ett ögonblick hos sig. Ingen ef dem skall na något godt deraf. — Vid hvad tid sade ni att han skulle vara här? Kommer han med dagsdiligensen, så kan det ej dröja länge yttrade min farfar i det han såg på ett gammalt guldur som låg på ett bord bredvid honom. Ack, jag tror att jag skall bli frisk så smart jag fått se honom. Jag hörde hans ifriga efterfrågningar — jag kunde se hans ansigte, medan mrs Whipple, till hälften vänd mot dörren, som om hon lyssnade efter någon, med lyftadt finger varnade mig mot att gå oförsigtigt tillväga. Ej långt derefter satt jag vid hans fötter, med mitt hufvud på hans knä och hans armar kring min hals. Ack! den ena af hans stackars händer var hopkrympt och kall, fingrarne krokiga och styfva, hvarjemte han knappt kunde röra armen. Hans gestalt var hopfallen och han var nästan lam i ena sidan. Han talade med svårighet, men för mig var det nog att vara hos honom, att se honom, att trycka hans hand och lyssna till de kärleksfulla ord han framstammade till mig.