Göteborgsposten – 23 juli 1868, sida 2

Man talar för öfrigt numera mycket om den delaktighet, som Gazette de France påstår att Bismarck haft i oroligheterna i Spanien. Det skulle nemligen vara mycket angenämt för Preussen att se en medlem af huset Orleans på spanska tronen, ty derigenom skulle Napoleon vid en möjlig konflikt vid Rhen tvingas att hålla en armå på spanska gränsen. Det är en liknande uträkning, som föranleder Preussen att på allt möjligt sätt väcka oenighet mellan Italien och Frankrike, hvarigenom det senares krafter under nyssnämnda eventualitet skulle ännu mera splittras. Nordd. allg. Zeit. förklarar dock alltsammans för uppdiktadt, men då en af Bismarcks organer försäkrar att en uppgift är osann, har man snart sagdt så mycket större skäl att tro på densamma. Berättelsen har också blifvit upptagen af Corresp. Havas, utan att denna yttrat tvifvel om dess sanning, och af en i Paris litografierad tysk korrespondens finner man att densamma betraktas som sann äfven i franska regeringskretsar. En framstående fransk statsman skall tillochmed i en privat krets ha yttrat, att den preussiska regeringen skall ha varit invigd i Montpensiers komplott och faktiskt understödt densamma. Från Österrike skrifves, att i Triest oroligheter ånyo egt rum, denna gång af en allvarligare natur än förut. Det klerikala partiet synes ha tagit landtboarne till hjelp mot stadsboarne, och flera slagsmål dem emellan blefvo derigenom föranledda. Vid ett af slagsmålen, hvilket egde rum utom staden, hade det gått så våldsamt till, att stadens förkämpar, som voro svagast till antal och drogo det kortaste strået, beslutade att möta manstarkare nästa gång, så snart tillfälle till ett tumult yppade sig. D. 13 på aftonen spridde sig ett rykte att en del bönder voro i antågande, och kl. 9—10 på qvällen begåfvo sig 300 å 400 unga män till ett af stadens torg för att mottaga dem, då de kommo, eller åtminstone göra en demonstration. I de tillstötande gatorna hade samlat sig en ofantlig menniskomassa, och rundt omkring voro uppställda militärvakter, hvilka dock ej hade anledning att inskrida. Medan man stod der i tyst förväntan hade på ett annat ställe i staden uppstått ett handgemäng, hvarvid polisgendarmerna hade arresterat flera personer, som bodde i staden. Vid underrättelsen härom drogo sig de 400 förut omtalade personerna till gendarmkasernen för att befria sina arresterade kamrater och en strid uppstod, i det gendarmerna ryckte ut ur kasernen för att skilja hopen åt. Flera pistolskott affyrades, men lyckligtvis blef blott en person dödad, 2 svårt sårade och omkring ett halft tjog lätt sårade. Den dödade, hvars namn var Parisi, hade blifvit öfverfallen af gendarmerna. an blef också högtidligt begrafven; alla bodar voro stängda under begrafningsakten. D. 14 på aftonen egde ett nytt upplopp rum. Detta stillades dock af fältmarskalklöjtnanten Wetzler på ett högst originelt sätt. Han befallde nemligen militärmusiken att spela upp, och ett allmänt jubel följde på detta lyckliga infall. Då mörkret inbrutit illuminerades en stor del af staden på auktoriteternas befallning och folket vandrade genom gatorna under hurrarop tör Wetzler och kommunalbestyrelsen. — Tyskarne inbilla sig, eller vilja åtminstone inbilla andra, att upploppen äro föranledda af ränkor från Italien, som i en framtid vill tillegna sig Triest. Från Frankrike berättas att lagstiftande kåren under sina sista möten med all makt påskyndat behandlingen af finanslagen. I anledning af budgeten för Algier utspann sig en mycket liflig diskussion, hvilken dock icke hade till följd någon betydligare ändring i finanslagens poster. D. 17 stod kultusministern Duruys budget på dagordningen. Vid detta tillfälle kom man att debattera en fråga, hvilken eljest synes ligga långt ifrån den lagstiftande kårens verksamhet, nemligen panslavismen. Deputeraden Caron framställde nemligen att det i lagförslaget icke skulle stå docentposten tör slavisk litteratur, utan docentposterna för slaviska språk och deras litteratur. Caron fäste uppmärksamheten på, att man genom att använda det förstnämnda uttrycket på sätt och vis ställde sig på Rysslands ståndpunkt, och gåfve den uppfattningen rätt, att de slaviska nationaliteterna borde sammansmältas till en språklig och linguistisk enhet. Icke mindre än 600 nya modeller till