Göteborgsposten – 23 juli 1868, sida 2

Allt detta hörde jag med djup sorg; i mitt innersta hjerta anklagade jag mig sjelf som orsak till alla hans lidanden. Jag gick öfver till Merrion Square med Jack Window, hvilken kommit för att säga mig farväl innan han vände tillbaka till sitt fartyg. Det hade varit, som han väntade, hvad han kallade ett satans spektakel ; han skulle förmodligen bli kölhalad af de gamla perukstockarne, men det var honom detsamma, ty han hade blott antagit sin nuvarande anställning i brist på något bättre. Vi hade knappt ankommit till platsen der sir Richards hus låg, förrän Maurice Prendergast kom ned för trappan. Han hade sutit på mitt rum tillsammans med mig och hört på mina äfventyr, men hade ej sagt ett ord om att han ämnade besöka sir Richard Desmond. Han blef röd, stammade och slog ned ögonen då jag utbrast: — Har du varit uppe för att se till farfar? Det var riktigt snällt af dig. Jag hoppas att han mår bättre. — Jag var i ett ärende hos sir Richard, svarade han, det vill säga jag skulle gerna ha velat tala med honom eller miss Desmond om en liten affär, som min syster bad mig ombesörja — det var något för hennes skola. Jag fick dock ej tala vid någondera, ty de reste båda två i dag på morgonen, och miss Butler är äfven borta. Doktor Brady är för öfrigt bättre. — Vänta litet, så kunna vi följas åt tillbaka. — Nej, det kan jag ej, jag skall bort till ett annat ställe och doktorn har blott gifvit mig lof i två timmar. Derefter aflägsnade han sig hastigt, med händerna i