Göteborgsposten – 15 juli 1868, sida 1

Dalslands nya kanal. Minnen från en lustresa. VI. Klockan 6 på Onsdags morgon lemna vi Lennartsfors och forsätta vårt återtåg. Ungefär vid midten af Lelången göra vi dock en afvikelse från raka vägen, ty der tillstöter i vester Gustafsfors segelled, dels kanal, dels segelbar gjord s. k. hölj. Lelången har icke gått ifrån sin natur, den stärker morgonsömnen till den grad att åtminstone några af passagerarne ej äro fullt visibla förrän vid 8-tiden då vi löpa in i slussen vid Gustafsfors. Här är stångjernsoch spikhammare. Den sistnämnda är en nyhet som betraktas med intresse. Det är visserligen efter en numera föråldrad metod som spiksmidet här försiggår; menniskohanden förrättar här fortfarande sysslor, hvilka i våra dagar öfvertagits af maskinen, t. ex. den mycket berömda Claughtons maskinen. Man har sagt oss att hvad den gamla metoden ger den nya efter i snabbhet, öfverträffar den henne i varans godhet, och det finna vi helt naturligt, ty de bäst konstruerade, tillförlitligaste och ärligast arbetande maskiner måste dock de vara, som Skaparen sjelf konstruerat. Det är också rätt eget att se huru smältan inom några minuter förvandlas till en hel smälta spik efter att, om vi ej misstaga oss, ha genomgått fyra utvecklingsstadier. Arbetspersonalen utgöres här företrädesvis af halfvuxna gossar, hvilkas anletsdrag under sotet se helt klippska och belåtna ut, och derpå kan man väl icke heller stort undra, det är icke allom gifvet ut hela dagen kunna slå hutvet på spien.