Göteborgsposten – 15 juli 1868, sida 1

Framförda af snabba springare ila vi framåt genom den tysta skogen, hvars stillhet endast afbrytes af forssarnes brus i sjerran, det dröjer icke länge förrän vi äro framme vid Katrineholm, men så ha vi också hunnit en god timma före Laxen, en timma, som under glädtigt samspråk tillbringas i gröngräset invid slussvaktarebostaden. Slussvaktaren heter Kämpe och en verklig kämpagestalt är det, nu något böjd at åren. I sina unga dagar var mannen vida bekant både i Dalsland och Wermland för sin oerhörda kroppsstyrka. Sjelf påstår han, att han fordom kunnat lyfta ända till — 3 skeppund. Solen är nu nedgången, några rosenfärgade molntappar, liknande blommor strödda på himladrottens väg, visa stället, der han sist kastade sin eldblick öfver trädtopparne, nu höra vi Laxen plaska på afstånd, vi gå ombord, ännu ett varmt farväl åt de manliga vänner från Baldersnäs, som följt oss till Katrineholm, och vid äro på väg till Buterud. Detta och Åklången passerade, söka vi, ehuru nästan förgäfves, att i nattens halfdunkel uppfatta skönheterna vid Håfverud, och gå slutligen till hvila, för att först slå upp våra ögon mot ljuset, då ångbåten kl. 7 på Thorsdags morgon lägger till vid — Wenersborgs hamnbrygga. Laxen har under nattens tystnad knallat sig fram ända dit och de som varit bange för Wenern ha fått sofva öfver både sjön och förskräckelsen. Att känna knifven på strupen anses i allmänhet icke som något särdeles angenämt, men det ges dock tillfällen i lifvet, då det kan vara rätt skönt. Ett sådant ögonblick inträffade under det vi lågo vid Wenersborgs hamnbrygga, i det några af passagerarne — de manliga, förstås — hvilka under resans senaste del börjat se borstiga och lurfviga ut om hakan som en Simia Pithecus eller en rötvareanförare i Apenniniska bergen, grepos af en oöfvervinnelig begärelse att bli tilltvålade och dragna vid näsan af en Wenersborgare, eller med andra ord att bli rakade. En man af besättningen sprang öfver bord och i land samt återvände förande med sig i släptåg ett litet ljuslätt diminutivum af menniska, ett ungt barberarefrö som uppspirat ur Westergötlands minnesrika jord. Knappast nådde han till hälften på en vanlig fullväxt man, men klotrund och skinande var han, så att man granneliga kunde skönja, att hans vagga icke stått bland Svälternas magra torfvor. En viss tvärsäkerhet i uppsynen gjorde dock, att man utan fruktan anförtrodde sitt lif i hans händer. Behändig som en kattunge eller som lille Tomy klättrade han upp och ner på delinqventerna, alldeles som Gulliver i jättarnes land, och innan man visste ord af, var proceduren fullbordad utan att en droppa blod flutit. Som en gärd af erkänsla öfverlemnade vi åt honom en medalj i silfver af 2:a storleken med högstsalig H. M:t konung Oscar I:s bröstbild, att till kommande behof bäras i portmonnäen. En nyrakad passagerare blef så glad öfver att göra en slät figur i spegeln, att han ett ögonblick starkt funderade på att äfven låta frisera sina sköna lockar. Detta antall af vild gentilesse kom lyckligtvis öfver honom, just som landgången drogs in, eljest hade han nog rusat upp i staden för att få sin åtrå stillad. Bara då icke någon spefågel som lämpligaste stället för detta visat honom direkte in till någon af stadens båda tidningsredaktörer, hvilka, som bekant, sedan lång tid tillbaka legat i lufven på hvarandra. Vår treflige major, som eljest haft för afsigt att här återvända till sin post, kunde som un preuz chovalier icke förmå sig dertill, då damerna ännu icke på morgonqvisten låtit se sig bland menniskorna ofvan däck. Han följde derföre med till Brinkebergskulle och der sade vi honom alla ett varmt farväl och ett hjertligt tack! för den visst ej ringa del, hvarmed han bidragit till att göra vår gemensamma sjöresa treflig. Om vi andra passagerare icke funno återstoden af resan särdeles anmärkningsvärd, var detta så mycket mera fallet med våra hygg2 oo 20 9 4 AA .