Göteborgsposten – 14 juli 1868, sida 2

folket fortior såsom förut med att hysa sta rk motvilja mot Preussen, och illuminationen i i Paris d. 5 Juli, hvilken försiggick utan träffad öfverenskommelse, alldeles instinktmessigt, skedde i den tron, att Österrike, genom att afstå från Venetien, undanröjt det enda hindret för ett godt förstånd med Frankrike, och att Franki rike nu kunde uppträda som herre öfver försuållandena, isynnerhet som herre öfver det segerrika Preussen. Under denna situation, hvilken helt visst är en af de märkligaste i iden nyare historien, under denna situation, då tron på en allians mellan Napoleon III och Bismarck, oaktadt allt som så starkt talade emot densamma, blifvit mycket allmänt utbredd, kunde det onekligen se ut som en oenighet inträdt mellan den nationala stämningen i Frankrike och kejsaredömet. Folket kunde ej rätt förstå. hvad som föregick, och längtade efter att ingripa i händelserna, under det att kejsaren förblef stående med sin ena hand i Bismarcks. Det var tvenne iskalla händer, som lågo i hvarandra, det var två motståndare, som blifvit eniga om vissa saker, hvar för sig troende att öfverenskommelsen skulle leda till den andres nederlag. Men de visade sig vid hvarandras sida, och den officiela vänskapen var värm. I Preussen såg man huru oroligt det franska folket var öfver, att ett stort krig skulle föras utan Frankrikes deltagande, derför att kejsaren var besluten att iakttaga neutralitet, och på grund häraf voro de preussiska, isynnerhet de officiösa bladen outtömliga i sina loftal öfver honom. Bismarcks organ ,Nordd. allg. Zeit. upptände från den tiden formliga rökoffer för Napoleon III och tröttnade aldrig med att upprepa, det han stod högt öfver sin tids och sitt lands fördomar. Hans regering var den starkaste, som Frankrike någonsin haft, och den napoleonska dynastiens återinsättande var en lycka både för det franska folket och för Europa. Nu ljuder de nordtyska tidningarnes omdöme öfver Napoleon III, såsom sagdt, helt annorlunda. Nu är det han, som vill störta Europa i krig, fastän det franska folket vill ha fred, och de nordtyska tidningarne förutsäga, likasom de österrikiska för tio år sedan, att det franska kejsardömets dagar äro snart räknade. Bägaren är nästan full, skrifver National Zeit. för d. 8 d:s i en ledande artikel om Thiors tal och den skall rinna öfver, om blott ett par droppar till falla deri... Det är emellertid icke nog med, att de nordtyska tidningarne skryta med Preussens öfvermakt öfver Frankrike. Huru tillfredsställande denna ovisshet än månde vara för deras sjelfkänsla, och huru mycket den, såsom man skulle tro, än kan bidraga till, att de med fullständigt lugn motse framtiden, kasta de likväl ständigt blicken omkring sig efter bistånd under den förväntade kampen. Äfven i detta afseende påminna de mycket om, hvad de österrikiska tidningarne yttrade för tio år sedan. Den nordtyska pressen ser neml. öfverallt bundsförvandter till Preussen och fiender till Frankrike, ja, koalitionen har blifvit mäktigare än någonsin, ty nu räknas äfven Förenta Staterna med bland deltagarne deri. wWeser Zeit. innehåller regelbundet med tio till fjorton dagars mellanrum ledande artiklar, i hvilka det heter, att engelska, ryska, amerikanska och italienska eskadrar ligga med ångan uppe, för att skynda Preussen till hjelp i Östersjön, om Frankrike vågar att låta det komma till ett krig med Preussen. Det ständiga omqvädet i dessa artiklar är, att Frankrike är vanmäktigt och isoleradt, och att det på grund härat är tvunget att hålla fred, hvilket här vill med andra ord säga: att underkasta sig en vanhederlig fred. Napoleon III, säger Weser Zeitung, är en alltför klok man att börja ett krig, då han icke har några andra bundsförvandter, än den hannoveranska legionen. Detta den tyska pressens utmanande språk, öfver hvilket de officiösa franska tidningarne mycket beklaga sig, kan naturligtvis endast öka svårigheterna för fredens upprätthållande, ty det, som nu endast diskuteras inom pressens spalter, kan snart gripas af massorna, och för dem är en dylik agitation en farlig lek. På ett värdigt sätt har den franske utrikesministern de Moustier ätven bemött Preussens hållning, i det han till svar på Jules Fävres ord inom lagstiftande kåren yttrat: Man har tillvitat oss, att vi följa en dröjsmälspolitik, en politik utan enhet. Jag har samvetsgrannt