Göteborgsposten – 13 juli 1868, sida 2

Från Utlandet. Det vore egendomligt nog, om icke Itaen och Österrike skulle drifvas i armarne på varandra af den kamp de ha att stånda med åfven, en kamp som ger de båda makterna emensamma intressen, och i hvilken de anagligen känna sig ha ett fast stöd uti det ranska kejsardömet, fastän detta måste sköta ina kort törsigtigt. Denna kamp berör för frigt hela den katolska verlden och är inresseväckande äfven för oss svenskar, som lelvis ha en kamp med vårt presterskap att itkämpa om särskiljande af staten och kyrcan. Medelpunkten för rörelsen är uppenbarigen Rom och dess förhållande till Italien. Sedan Italien förenats under en konungs spira, proklamerade italienarne genom parlamentsbeslut öppet sin önskan att förena äfven Rom med Italien och göra det till rikets hufvudstad. Derigenom kommo de i förveckling med den romerska curians tusenåriga politik, hvilken ifrigt sökte att ej blott bibehålla, utan äfven öka sitt i åttonde århundradet genom frankiska konungars fromhet och ädelmod förvärfvade landområde, ehuru med vexlande framgång, så att det ibland lyckades en krigisk och politisk påfve att utvidga Kyrkostaten, hvaremot återigen vid andra tider allt gick förloradt. Vid den stora restaurationen 1815 fick äfven påfven sina stater tillbaka; men alldeles säker om besittningen af desamma var han icke; vi behöfva blott erinra om rörelserna i följd af Julirevolutionen och om Österrikes förhandlingar med Neapel. Furst Metternich bar ingenting mindre i skölden, än att dela legationerna med konungen at Neapel. Fientligheterna mellan det påfliga hofvet och det italienska äro bekanta; de hvila visserligen för ögonblicket, men i deras ställe börja sådana rasa mellan Rom och Österrike, hvilket senare förut varit Roms förnämsta stöd mot Italien. Det är tydligt, att påfliga regeringens utsigter till att hädanefter kunna uthålla striden med italienska regerigen härigenom minskats, och att hon derför äfven inser sin fara, desto mera som hon alls icke litar på mannen i Tuilerierna. Under dessa fatta omständigheter har hon tillgripit den enda utväg, som återstod henne, neml. att med hela den katolska kristenhetens biskopar och prester såsom statister uppföra det till en farce omarbetade medeltidsskädespelet af ett nytt ekumeniskt möte, å hvilket man först skall högtidligt proklamera det verldsliga påfvedömets okränkbarhet. Denna dogm är med spetsen riktad mot konungariket Italien, hvilket likväl säkerligen skall föga bekymra sig om densamma. Vidare skall mötet fatta beslut, hvilka ålägga regeringarne att i afseende på äktenskapet, undervisningen och presterskapet underställa sig påfvens anordningar. Härmed skall man skjuta mederbarligen på Frankrike, men alldeles omedelbart på Österrike, hvars nya författning påfven behagat fördöma, hotande med kyrkans straff alla dem, som antaga och befrämja densammas lagar. Man hoppas dock, att Österrike skall taga saken helt trankilt. Att börja med belägger dess regering med verldsliga straff dem, som ej hålla de nya lagarne. Kyrkans straff äro så långt borta och de senare så nära till hands. I Österrike uppfattar man emellertid riktningen af denna taktik, och det är en verklig lust att se, huru dess mest utbredda organer läsa lagen för det oförskämda påfveväldet. Så t. ex. yttrar Neue freie Pressen: De första concilierna inkallas af de verldsliga herrskarne och ledas genom deras inverkan. De sysselsatte sig med dogmatiska frägor. med kyrkotuktens förbättrande, med presternas sedlighet eller osedlighet, kortligen, medl angelägenheter rörande hvilka biskoparae onekligen äro lämpliga att döma. Det oaktadt tillkallas lekmän, isynnerhet regeringsrepresentunter. De högvördiga herrarna stridförbättradt, ja, de slå tillochmed ihjäl hvarandra, och kyrkobistorien vet att förtälja om Åmördaresynoden, hvars sessionssal var betackt med lik; men församlingarne tillmätte sig aldrig rätt att förhandla ang. statsinstitutioner. Sjelfva Tridentinska mötet, så beklagligt det än slutar, bildar intet undantag härifrån. Man rådslog då om protestanternas återförening med romerska kyrkan, om frågan ang. investituren, ang. presternas rätt att gifta sig, för hvilken s-nare den tyske kejsaren talade månget varmt ord; man hade inbjudit furstarnes representanter och tog del af deras yttranden. Kyrkans dignitärer sunno det helt natucligt, att lekmän äfven yttrade sig i kyrkliga frågor, men gjorde å sin sida knappast ett svagt försök att inlåta eig på det politiska området. Om Roms sändebud dock togo ett dylikt steg, så tillbakavisade gesandterna, isynnerbet den franske, honom temligen milat. Men idag — hvarför inkallas idag det allmänna ekumeniska mötet? Vill Pius IX reformera katolicismen, vill ban gifva kyrkan nytt lif och påiägger han biskoparne ett forsoningens verk? Intet ord finnes derom i etern patris bulla. Den romerska stolen bryr sig nu icke mera om dogmer, hvilkas antal den enligt sakens natur under senaste århundradena endast kunnat föga tilloka. Den romerska stolen bekymrar sig nu or staten. Det allmänna mötet har för ändamål att in. pe AAAA An ftaHmA1IHA.A afton