Göteborgsposten – 11 juli 1868, sida 1

Vårt samhällslifs under vanliga förhållanden så affärsmässiga prägel har under de senaste veckorna förbytts i en mera vetenskaplig. artistisk och litterär. Man har knappast kunnat gå utom knuten, utan att stöta på en celebritet inom något af dessa områden. Den bekanta göteborgska nyfikenheten har också hatt att frossa på under de flydda dagarne. I en soffa på ett af våra större schweizerier sitta två äldre män med intelligenta anletsdrag, inbegripna i ett lifligt samtal. Der, käre läsare, skulle vi gerna vilja vara med, ty de som samspråka äro Onkel Adam och Zackris Topelius. Der inne midt i en glad och skämtande krets tronar August Blanche, ständigt glad, hjertlig och jovialisk. Hvem är det, som så oupphörligt håller målron vid makt, än med qvicka infall, än med de tokroligaste historier, berättade med en oefterhärmlig humor? Säkert känner du honom icke, den högreste, skäggige och riklockige mannen i sin bästa ålder, med de kraftigt mejslade anletsdragen. Det är en af våra mest hoppgifvande unga vetenskapsmän, blomsterkonungens försttödde, en af spetsbergsfararne, adj. Thore Fries, en man som icke låtit lärdomens bokdam fläcka de skära bladen på glädjens ros och som säkert skall förstå att midt bland Nordpolens isar spela upp sina reskamrater med ett gladt skämt. Har du någonsin sett sådana hiskliga bondgrin eller hört sådana illusoriska klarinettoch flöjttoner som hans kamrat i soffan med det blonda nordiska utseendet och de klippska ögonen kan framlocka ur ett par tomma händer eller en vanlig