Göteborgsposten – 10 juli 1868, sida 2

Från Utlandet. Inom franska lagstistande kårens sammanträde d. 4 d:s vände sig hufvudintresset kring Jules Faores och statsministern Rouhers tal. Vi återgifva af dem båda endast den del, som berör Frankrikes utrikespolitik. Jules Favre ville medgifva, att stora förändringar inträdt i Europa, men kunde icke godkänna de slutsatser, man sökte draga deraf. Uti de fortsatta ofantliga rustningarne kunde han ej se annat än en sammansvärjning mot nationernas frihet (stor rörelse i salen), och det var derför hans mening, att folken borde räcka hvarandra brodershanden. Vapnen borde kastas bort, jernet omarbetas till ångmaskiner och plogbillar, ty endast arbetet och freden borde herrska o. s. v. Han kunde ej tro, att de närvarande förhållandena i Europa gjorde ett sådant tillstånd omöjligt och ville derför betrakta krigsspöket på närmare håll. Detta spöke finnes ej i Orienten, icke heller i Mellersta Europa, det kommer norrifrån. Det är Preussen, som enligt många kloka mäns tanke skulle kunna bringa Frankrike i, jag vill icke säga fara, men likväl vålla det en del oro. Och hvarför? Derför att i sjelfva verket — jag medgifver det — ställningen inom detta land väsentligt förändrats, emedan det utvidgat sig. Jag vill icke här säga, att det utvidgat sig otillbörligt, fastän jag skulle kunna ha rätt dertill, ty det torde vara mig tillåtet att erinra om, att jag alltsedan 1864 höjt min stämma inom denna församling, för att uppmana landet att icke förlora denne mäktige granne ur sigte, hvilken, då han begagnade den slesvigska tvistefrågan som förevänning — tyiden var ej annat än en förevänning —, i verkligheten hotade hela Tyskland med sin öfvermakt. Ar 1866 kunde vi hafva talat till Europa, och jag uppmanade då till, att man skulle göra det. Men tyvärr talade man ej till detsamma, utan för att hota, och derefter drog man sig tillbaka i en verksamhet, som gjort allting möjligt. Derpå följde stora och afgörande händelser, det är sannt, men det är det oaktadt möjligt, att många öfverskatta deras betydelse och härigenom bedraga sig sjelfva. Härefter utvecklade Favre, att de politiska förändringarne i sjelfva verket endast fullbordat, hvad som under en lång följd af år blifvit förberedt, och att både Tyskland och Österrike gått föryngrade fram ur striden. Han var ej så enfaldig, att han ville förklara grefve Bismarck för en frihetens man, men den preussiske statsmannen hade likväl varit något liberalare, än den österrikiska ministören i Maj 1866, och först genom de lidna stora nederlagen hade Österrike tvingats in på frihetens och reformernas väg. Att Österrike nu är bättre organiseradt än förr, slöt han deraf, att kejsar Napoleon besökt den österrikiske kejsaren i Salzburg med bestämd afsigt att vinna en bundsförvandt för ett möjligt krig. Men Österrikes svar, som var nekande, emedan det ej ville binda sig vid bestämda förpligtelser mot Frankrike, måste just an