Göteborgsposten – 10 juli 1868, sida 1

vara sådan, så saknar den hjerta. Hon är så fåfäng, så svag för nöjon och så gränslöst egenkär; stackars liten, hon är ju så ung ännu, och man får komma ihåg huru hon blifvit uppfostrad. Jag inbillade mig nästan en gång att hon var förälskad i Charles Fraser. Efter kapplöpningsbalen talade jag med henne om honom. IIon rodnade litet och side: Ack ja! Charley är en mycket behaglig ung man, men han eger ju oj en rupie och derföre har jag sagt till honom att det ej blir något af den saken. — Ja men, sade jag, kapten Brady har just ej heller så stor tillgång på rupier. — Nej, svarade hon, men deremot hade hon hört att han hade en gammal rik far och en vacker egendom hemma, samt att han hade adliga slägtingar, goda utsigter, och att han var säker på att komma fram i armåen. — Han har ingen adlig slägting i England, anmärkte jag till Mary; men det finnes en spansk graude af samma namn som han, med hvilken han nog är beslägtad; dessutom har han en kusin som är marskalk i Frankrike och en annan som är öfverhofmarskalk hos konungen af Neapel. — Hon skrattade och sade: Det är alldeles detsamma. Hvad bryr jag mig om England? Der har jag aldrig varit. Hans förnäma slägtingar i Spanien och på de andra ställena skola hålla så mycket mera af mig. — Saken är, bäste mr Turnbull, att hon är — det gör mig ondt att säga det — litet barnslig och mycket egoistisk. Det smärtade mig att se hennes ansigte igår då jag tog fram mitt juvelskrin för att gifva henne en föräring. Ni märkte säkert det diamantoch smaragdsmycke hon bar? Det låg i skrinet, i hvilket jag hade några dia