Göteborgsposten – 8 juli 1868, sida 1

amngatan, hos M. Jonson q C:o. hörnet af Kungss J. P, Koch, N:o 37 å Pattighusgatan, bos Enkeos P. Bengtsson, i Redbergslid; å hvilka samtliga — —— —C— — -rättade val af presterliht ombud vid instundande kyrkomöte erhöllo kontraktprosten C. S. Lindskog och prosten J. H. Holmqvist hvardera 5 samt domprosten P. Wieselgren 4 rösSter. — Till suppleant erhöllo bataljonspredii kanten B. Glasell, kontraktprosten J. A. Berg j och prosten G. H. Åkerblom hvardera 3 samt prosten J. C. Lamberg 2 röster. Enstaka j röster tillföllo flera prestmän. i Tidskrifter. Vi hafva emottagit första hästet af den bebådade tidskritten: -Pramteden, tidskrift för fosterländsk odling, som komi mer att utgifvas af Carl von Bergen, bördig härifrån staden; och det är med sann och uppriktig tillfredsställelse vi, efter att hafva I tagit del af dess innehåll, skynda att hjertligt svälkomna denne nye stridsman på ofsentligheö tens arena. De flesta uppsatserna äro genonandade af en oforställd fosterländsk värme, hvilken med vördnad dröjer vid våra minnen, i med kärlek och förtröstan omfattar det närvai rande och med stolthet blickar ut i framtiden, i der rikliga skördar kunna vänta fosterlandet. i Det har gjort oes godt att genomläsa dessa snppsatser, hvilka vi antaga skola motverka I alla dessa saftlösa och modlösa utgjutelser, I med hvilka man så ofta bespisas at de offentliga organerna uti omotiverade anlopp mot våra egna förhållanden. Vi helsade den nya tidskrilten såsom en stridsman välkommen. I sanning, den väntar strid, den intager tillochmed en utmanande hållning och den har rustat sig väl till kampen. Denna kamp betecknas tillochmed i den uppsats, med hvilken utgifvaren inleder det nya verket. Han säger: Högre klarhet öfver sin verld ooh ökad frihet i verksamheten inom densamma — detta är hvad vår tid kan anses åsyfta genom den i styrka ständigt växande oppositionen mot myndighetstrun och stillaståendet inom alla kulturlitvets områden ... Klarhet och frihet äro personlighetens utmärkande bestämningar; ett nyvaknadt, på många håll med obändig styrka frambrytande medvetande om personlighetens betydelse och rätt torde ock kunna betecknas såsom den ide, hvilken i nutidens sträfvanden, sedda i stort, utgör sjelfva den i rörelse sättande kraften ... Den gamla verlden gick under, emedan den var blind för personlighetens heliga kraf, för den tillvarons lag, enligt hvilken oförgänglighet tillkommer endast det lif, som är ett lif för och i sammanslutande vexelverkan med andra. Öfver det undergräfda samfundslifvets, de bortdöende religionernas andliga kaos grydde en morgonrodnad först då, när den väsentliga gemenskapens, samhällighetens, personlighetens tanke för första gången framstod såsom ett lefvande faktum, säsom förkroppsligad i en person, som med Gul och menskligheten var lika innerligt förenad och derför skickad att fastare återknyta de losnande banden emellan båda. Och detta skedde genom den tilldragelse, som enligt ojäfviga vittnesbörd i vårt slägtes jordiska lif blifvit den afgörande vändpunkten: genom kristendomens inträde i verldshistorien. Kan det nu ådagaläggas, menar förf., att hufvudinnehållet af kristendomens nya uppfattning af Gvd och verlden måste vara, att den andliga religionen är personlighetens religion, så framgår deraf, att om bemödandet att åt denna tanke bereda insteg allestädes inom det praktiska lifvet kan sägas vara förnämsta syftet för nutidens sträfvanden, så måste detta vår tide reformatoriska arbete erkännas vara litvadt af kristliga impulser. Den illa beryktade tidsandans hufvudfrågor äro då oskiljaktigt förbundna med en ideriktning, hvars yttersta ursprung måste sökas i kristendomen. Denna idriktning må uppträda under än så skiftande former — det gemensamma fältropet är dock öfverallt, der ett framåtskridande röjer sig: den enskilde. I bredd med denna nutidens sträfvan att inom alla områden häfda den enskildes rätt genom att för honom taga i anspråk en fullständig frihet — frihet från okunnighet och tvång samt till riktig insigt och förnuftigt haudlande — möter oss inom våra dagars kulturlif en annan, likaledes för samtiden egendomlig riktning i utveckliogen. Det frigörande arbetet har nemligen, efter hvad talrika fakta utvisa, nästan öfverallt sin sidobild i ett förenande, i hvad man skulle kunna benämna vår tids organiserande tendenser ... Ett ifrigt sökande efter korporativa föreningar, efter organiska enheter, ett inom såväl det anliga som det materiela området vidt utgrenadt associationsväsende är ett af den moderna tidens mest i ögonen fallande grunddrag. Det sociala lifvet i våra dagar står högre, än under de förflutna tiderna, och skall i en snar framtid nå ännu en rikare utveckling, derför att detta lif alltmera gestaltar sig till ett allas lif i broderlig gemenskap; derför att de gamla skiljoväggarne falla bort, i det begreppet mensklighet med hvarje dag allt c— — — — — 8