Göteborgsposten – 7 juli 1868, sida 2

ohard och major Turnbull från slottet, socknepresten — som aldrig egentligen deltog i jagten, men som ofta var till hands, när hundarne lossläyptes, så att det ofta kunde se ut som om den högärevördige Prank Stock deltog i jagten, ehuru han i verkligheten, som han sade, endast lät sitt magnifika sto, Dasy, galoppera ett litet stycke i samma riktning som jägarne hade tagit — ett par officerade Athlone, hr Rockstrow, sir Richards agent och två af de uärboende egendomsegarne fulländade sällskapet. De sutto synbarligen och hörde med stort intresse på något, som angick mig; ty då jag kom in genom dörren, sade min farfar: — Tyst! der är han. Nå Terry, kom nu och säg goddag och sätt dig så här mellan sir Richard och mig. — Han kommer att likna sin far, anmärkte major Turnbull, men han skall svårligen komma att se så god ut. Hvad vill du blifva, Terry? — Jag vill gerna blifva soldat, svarade jag. — Ja, se der ha vi det, sade sir Richard, denna skarlakansfeber ) bryter alltid ut hos Bradyerna. — Ja! suckade min farfar, det har varit en svår sjukdom bland oss; jag hoppas emellertid att kunna bota den i detta fall. Den stackars gossen har hvarken penningar eller relationer och utan beggedera är det illa bevändt med militärståndet. — Deri har ni fullkomligt rätt, utbrast en af officerarne, här sitter nu jag efter många års tjenst, medan den ) Som bekant äro de engelska uniformerna skarlakansröda.