Göteborgsposten – 7 juli 1868, sida 1

— Det tycker jag att du hellre sjelf skulle göra, svarade Biddy. Mohun var mycket allvarsam. ÅkKäre lille Derry, det kommer en dag, då ni skall få veta, för hvem Mohun gömma dessa rupier, sade han. Mohun har endast mycket litet rupier, men han icke gömma dem för sig sjelf? Han drog mig derpå tätt intill sig, och då han lade sina armar kring min hals, rullade tårarne nedför hans kinder. Honna, du passa mycket väl på lille Derry, du icke låta honom bränna sig, Honna, eller falla i floden, Honna, eller låta honom drunkna som hans mor. Lille Derry, ni engång bedja farfar berätta, hur Mohuns fru drunknade. Han en gång berätta allt. Åter kysste han mig, mumlade några ord på ett språk, som jag icke förstod, och i det han ropade på Jocko, som blinkade, hväste och hostade af ansträngning att komma in i vagnen, for han bort, med blicken fästad på mig, under höga rop af farväl hr Mohun! Adjö, Jocko! Lycklig resa till Indien! Ända till detta ögonblick hade jag nästan varit så lycklig som man gerna kan vara vid min ålder. Intet saknades mig — det fanns ej en önskan, som jag icke kunde få tillfredsställd. Jag hade ingen brist på lekkamrater, ty alla mina jemnåriga, som jag kände, voro mycket villiga att deltaga i mina lekar, och jag var i den afundsvärda ställning att sjelf kunna bestämma mina tidsfördrif. Då och då infunno sig likväl ögonblick af svårmod, när jag tänkte på henne som jag hade förlorat — solskenet försvann och mörker omgaf min själ, men sorgen herrskade icke länge — molnen skingrades snart. Min farfars till