Göteborgsposten – 6 juli 1868, sida 1

mindre angenäm upptäckt. Det är eljest icke vår vana att lägga sten på börda, men härvidlag måsteg vinöppet erkänna, att Wenersborg åtminstone i ett hänseende liknar, ja, till och med öfverträffar Stockholm, nemligen i gatornas stenläggning. Vi trycka vår vän och cicerones hand till afsked och gå ombord. Klockan är 4 på eftermiddagen, då ångfartyget lemnar Wenersborg. Klar som en spegel ligger Wenern, alla ledsamma farhågor om sjögång och dermed förknippade obehagligheter äro bortblåsta och lugn njuter man at den vackra tafla, som belyst at eftermiddagssolen möter ögat. Ack, en sådan vacker kyrka, utbrister en af da merna då Iljortens fyr passeras, men blir smått törlägen, då hon upplyses om sitt ganska förlåtliga misstag. Det är ju i alla fall ett ljusets tempol och den hederlige fyrvaktaren gör måhända mera nytta på sia post än — — Men vi låta alla reflexioner fara, ty nu ljuder det i korus: Se Kinnekulle! Och dor: borta i öster höjer sig det vackra berget på tillräckligt långt alstånd för att låta fantasien hos de passagerare, som förut bestigit det, ha fritt spelrum. En tror sig återse Hellekis, en annan Hönsäter och förmodligen har den ene lika rätt som den andre. Solen har nu sjunkit allt lärgre ner i vester, ölver trädtopparne kastar den en sista afskedsblick till oss, som det vill tyckas nöjd och belåten öfver att se oss lyckligen löpa in i Köpmannabro skärgård. I den magiska halfskymning, som utmärker en vordisk högsommarnatt glider Laxen? in i mynningen al den kanal, hvars skönheter och egendomligheter vi kommit att skildra. Istället för det nuvarande inloppet vid Hattefura med hamn på samma stille äro här en ny hamn och ett nytt inlopp beredda genom utsprängning af en 500 fot lång och 28 tot bred kanal. Guldkantade purpurmoln simma på fästet, mot den klara aftonhimmeln atteckaar aiig det vackra landskapet med sina med ungskog be täckta stränder; nu ingår fartyget i kanalens första sluss vid Köpmannabro och då vi kasta on blick på vår tidmätare visar den på 4, 10. Här möter oss till venster anblicken af den första at de prydliga slussvaktarestugor, hvilkas nätta stil och lyckligt tunna lärg vi sedermera så många gånger på färden bli i tillfällo att beundra. Till höger framgår landsvägen mellan Wenersborg och Åmål. Här är nu genomfart öppnad till Iljerterudssundes genom en kanal med sluss af tillsammans 700 fots längd, åstadkommen dels genom sprängning de ÅU genom grälning och mud ring D. mensionerna äro här 24 fots bredd och liksoni kanalen vid inloppet 9 fots djup under We nerns lägsta vattenyta. Slussen är 120 for lång. Då vi trån den intressanta profbiten på menniskosnilles . seger öfver vidriga naturhinder återvända till vår lilla verld på Laxens däck, möter oss der anblicken aftven ne nya passagerare. Hvem känner icke, åtminstone genom atbildningar, dessa ädla manliga drag, denna klara, intelligenta blick, denna öppna och rena panna, under hvars hvalt så djerfva och gigantiska planer växt upp, hvilka sedermera burit rika frukter till ett älskadt fosterlands gagn och nytta. Mannen, hvars högresta, ännu ungdomligt smärta och spänstiga figur kontrasterar mot de gråa lockarne, är den, hvars snille genom denna kanal brutit en ny väg för den menskliga idogheten och industrien, den man, hvars jerntasthet och aldrig svigtande energi under det sista halfva århundradet förskaffat vårt land fördelar, om hvilka den föregående generationen icke vågat drömma. Det är ötversten frih. Nils Ericson, som här gått ombord för att följa ångaren vid den första lärden på den nya farleden. Vid hans sida står majoren i Vägoch Vattenbyggnadskåren David Lilliehöök som blifvit förordnad till statens kontrollant öfver kanalen och som varit den som redan för 30 år sedan uppgjorde första planen till den nu tullbordade kanalen. Vi återkomma härtill, då vi längre fram meddela en kortfattad hi