Göteborgsposten – 6 juli 1868, sida 1

hvad jag egde af kärlek och hängifvenhet. När jag drömde om englar, de visade sig alltid för mig i min mors gestalt, och i mina barasliga böner till Gud, brukade jag alltid bedja om att jag snart måtte komma till bonne för att få hvila vid hennes bröst. När något gick mig emot, smög jag mig in i det gamla svagt upplysta rummet och gjorde hennes bild till min förtrogna — anförtrodde henne mina små sorger, och tryckte mina läppar mot hennes ansigte. Bilden var mitt ideal af allt som var fullkomligt och godt, af allt som var rent och skönt, och ofta låg jag vaken i mörkret och stirrade ut i det svarta tomma rummet, tills de ljusa ringar och punkter, som dansude omkring för mina ögon, så småningom förlorade sin glans och försvunno i det de närmade sig den tjusande gestalten i den hvita drägten, som sväfvade i luften, tills ögonen och munnen logo mot mig; och den trogna Honour, som blef rädd för mina feberaktiga andedrag, skakade på mig oah förklarade, tatt den der målningen förhexade lille Terry och att, om jag ej var lugn, så skulie och måste den ur huset. Den sorgliga historien, af hvilken jag med begärlighet hört en och annan del, innan jag genom outtröttligt frågande erhållit kännedom om alla de värmare omständigheterna genom min gamla amma, var kort och bedröflig. Etter min fars död, som inträffade mycket plötsligt, hade min mor, hvilken icke egde välmående slägtingar, begifvit sig på väg till Europa ombord på Ostindiefararen Ross shire. Skeppet stötte på ett farligt ref i närheten af Ceylons kust. Det var vid nattetid, skeppet var öfverfullt