Göteborgsposten – 4 juli 1868, sida 1

sbtmndome derom tills operan annu en gång uppförts. I Fra Diavolo, som i förgär gafs för andra gången, eröfrades efter vanligheten lejonparten at publikens bifall af hr Arnoldson. Hr Arlberg sjunger lordens parti med mycken smak och nyansering. men synes oss nog mycket chargera rollen. Hr Dahlgren har vid synnerligt god röstdisposition, båda gångerna, förvärfvat sig lifligt bifall för romansen i sista akten, hvilken han föredrager på ett lika enkelt som själfullt sätt. Utförandet af den stora qvintetten i första akten förtjenar jemväl allt beröm. Om den lilla dramatiska truppen på Mindre Teatern ha vi icke förut varit i tillfälle att yttra oss. M:llerna Sandberg och Lindqvist ha från att vara alldeles obekanta för vår publik med ens blifvit dess favoriter, den förra genom sitt beundransvärdt fina och sannt qvinliga utförande af åtskilliga roller och den senare synnerligast genom sitt uppträdande i den mycket omtalta Rosen i Skogen. Hr Elmlund har en gång förut besökt Göteborg, neml. år 1861. De sju år, som ligga mellan denna period och den nuvarande, ha låtit den hoppgifvande nybörjaren mogna till en sjelfständig och framstående konstnär. Det är mycket att beklaga, att icke Mindre Teaterns reseurser tillåta uppförandet af ÅFäktaren från Ravenna-, ett stycke, hvari hr E. som Thumelicus eger tillfälle att lägga i dagen hela styrkan af sin rika talang, hvilken vid k. teatern hufvudsakligast utvecklats i roller af mera högstämd natur, än som den franska konversationskomedien mäktar erbjuda). Att den sanne konstnärns sunda och riktiga uppfattning alltid leder honom in på den rätta stråten, bevisar dock hr Elmlund bäst genom det högst förträffliga sätt, hvarpå han här återgifvit roller af sistnämnda art. Ett så förtjenstfullt samspel, som det hvilket m:ll Sandberg och hr Elmlund utvecklade i sista akten af den äkta franska, väl skrifna, men för svenska förhållanden nog betänkliga pjesen Ett barnlöst hem, har helt visst icke förr skådats på denna scen — åtminstone icke efter dess återupplifvande. Vid den vackra scenen, då de båda unga makarne öppna sina hjertan för hvarandra, voro i salongen damernas näsdukar i rörelse och mer än en manlig åskådare förflyttade, under sken af att aftorka evettdropparne, perlor af renare vatten in i näsputsaren. Hr Hansson är en gammal bekant för vår publik och har liksom hr Dörum kunnat fägna sig åt rätt mycket bifall. Det blir säkert icke utan stor saknad, som vår publik kommer att säga denna lilla trupp sitt farväl. Japaneserna foro våra dörrar förbi och hålla nu som bäst på att fördluffa Stockholmarne med sina vidunderliga konststycken. Måhända kommer dock äfven vår tur att lära oss hålla balansen af den glade Tjo, den allvarlige Fy-tusan och den förtjusande m:ll Mat-snuski. Tillsvidare få vi åtnöja oss med det Stora Solmikroskopet, som visar oss det skönaste af allt, en mängd kristallisationer af många olika bildningsarter med sina utmärkt vackra, pelarformiga uppstigande och d:o nedstigande etc., om hvilkas skönheter man svårligen kan göra sig en töreställning. Om sanningen af de sista orden i meningen fingo vi i går bokstafligen öfvertyga oss, då vi vid middagstiden intunno oss i hörnet af Ö. Hamngatan och Kronhusgatan N:o 18 och funno förmiddagens förevisning af de undersköna uppoch nedstigningarne inhiberad, icke i brist af sol eller artificielt ljus (ny uppfinning!) utan i brist på något ännu väsentligare, nemligen — åskådare. hättre lycka nästa gång, mumlade vi för oss sjelfva och vände skönheterna ryggen. Tålmodighet är en dygd, det vilja vi allraminst bestrida, som så ofta satt våra läsare på hårda prof i den vägen, men understundom händer det att äfven den lugnaste individ kan känna sig böjd för att i detta hanseende öfvergifva dygdens snörräta stig. Så har säkert mången gång varit fallet med dem som, kanske just som de haft mest brådtom, funnit sig hejdade i sin fart vid någon af stadena vindeller svängbroar, enkannerligen den vid Skeppsbron. Så hände sig häromdagen att trafiken till lands för den till sjös uppehölls i en half timma, säger en full halftimma. Under den tryckande solhettan ville ingen gerna göra en omväg öfver den forna Kämpebryggan, utan man led, och tiden led, och då slutligen bron svångde omkring, rusade åtminstone ett hundradetal personer ned öfver densamma. Vi vilja med dessa rader naturligtvis icke klandra att bron upptyller sitt ändamål, vi vilja endast påpeka den snart sagdt oförlåtliga brist på företagsamhet, som ligger deri, att icke kommvnikationen för fotgängare under dylika uppebåll underhålles medelst en liten färja eller några båtar. I våra dagar då man skriker så öfverljudt öfver svårigheten att kunna tjena sitt bröd, synes det oss högst märkligt att ingen kommit att tänka på detta lättvindiga sätt att ta pengar ur sjön. — Ci —— — rn m CL. ) Sedan detta nedskrifvits erfara vi med särdees fägnad, att i följd af vänlig öfverenskommelse