Göteborgsposten – 3 juli 1868, sida 2

Wijkander är en person af medelstorlek och mycket starkt bygd. Hans ansigte är distingueradt; nedra delen af detsamma är betäckt med mörkbrunt, kortklippt helskägg; håret är mörkt, nästan svart. Född år 1827 är han således nu omkr. 41 år gammal. Den tilltalade framträdde inför domstolen i sina egna kläder, såsom det är ransakningsfångar medgifvet då de ega snygga sådana att tillgå. Ordföranden, rådman Dickman, började med uppläsande af de handliogar i målet hvilka blifvit från kgs bfhde i Örebro län hit ö!versända. Vi ha redan ur dessa meddelat allt hvad som är af vigt, bl. a. Wijkanders egen bekännelse, i hvilken han till slut yttrar följande ord, som synes vara full sanning: köpper bekänner jag sålunda de omfattande förfalskningar jag gjort; vill intet dölja. Mitt brott är stort och mina fel många; men allt har sitt ursprung i den affår jag haft om händer, som var mitt älsklingsverk och blef min undergång. Den kunde ej uppehållas med de medel som stodo mig till buds. Den upptog emellertid så min själ, att jag glömde allt och alla för detta fantom, och jag har blifvit ett sorgligt offer för en nästan vansinnig idförvirring. Ref. erinrar för öfrigt om ett uttryck i Wijkanders bekännelse af innehåll att alla genom förfalskningarne sammanskaffade medel (sävida ej minnet sviker, kommit bolaget till godo i form af på rätter person bokförda lån, eller såsom försträckning af mig under olika former, eller såsom bolaget ej påförda räntor, provisioner och kapitalrabatter, eller såsom inbetalningar och förskotter å mina andelar i bolaget. Sedan de föregående handlingarne i målet blifvit upplästa företogs af ordföranden förhöret med den tilltalade angående den långa raden af förfalskningar, hvilka till förfång för personer här i staden blifvit af Wijkander begångna. Mälsegarne voro följande: hrr J. A. Kjellberg Söner (ombud kand. A. Philipsson), Riksbankens lånekontor i Göteborg (ombud v. häradshöfd. C. F. Jacobsson), Göteborgs ensk. bank (ombud v. häradshöfd. Th. Berger), hr F. dOrchimont, hr C. G. Kihlman, Skandinaviska kreditaktiebolaget (ombud kand, A. Philipsson), hrr C. Meyer (agent för Trivulzi, Hollander C:ie i Paris), A. Fröding och W. Röhss (ombud för de 3 sistnämnde v. häradshöfd. F. AImen), H. W. Montgomery och Ph. Welin. Då vi förmoda att de allra flesta af våra läsare redan förut inhemtat listan på de många af W. begångna förfalskningarne, torde det ej vara skäl att här åter uppräkna alla de olika beloppen hvarpå personer bär i staden genom dessa förfalskningar blifvit bedragna. Vi omnämna således blott hvad som för öfrigt under förhöret förekom al intresse. Sålunda yttrade W., tillfrågad om hvilka som å de olika roverserna skrifvit borgensoch vittnesmeningarne, på hvilka flera olika stilar kunde särskiljag, att än den ene, än den andre af brukspersonalen brukat skrifva dessa meningar, men att hån ej kunde erinra sig, hvilka det i hvarje särskildt fall varit. Stilarne kunde han icke heller med säkerhet igenkänna, och föredrog han derför att icke yttra sig härom. Sjelf hade han skrifvit alla de falska namnen. Detta apprepade han flera gånger. Ombudsmannen för Riksbankens länekontor fordrade att samtliga personer, hvilkas namn å de till lånekontoret inlemnade handlingarne blifvit förfalskade, måtte blifva hörda, liksom äfven den nuvarande disponenten för Ölsboda bolag borde inkallas, för att afgifva svaromål angående sanningsenligheten af W:s uppgift om att inkomsten af förfalskningarne skulle kommit bolaget till godo. Häradsh. Berger framställde den frågan, hvilka som skrifvit borgensoch vittnesmeningarna, hvilket W. borde erinra sig, alldenstund icke mindre än tre olika stilar deri förekommit. Härpå asgaf W. nyss anförda svar. Vidare anmärkte hr B. att under en bl. a. med nuv. civilministern Adlerereutzs namn salskeligen försedd revers funnes ett adligt sigill; till hvilken ätt detta hörde, hade man ej fått reda på. W. svarade att sigillet på något sätt, som han ej kunde erinra sig, måtte kommit honom tillhanda. Med anledning häraf yttrade hr B., att ban på enskild väg hort, det sigillet skulle tillhört Wijkanders fru, hvaraf kunde slutas att W:s bekännelse hvarken voro fullständig eller sanningsenlig. Efter att närmare ba betraktat sigillet förklarade W., att å detsamma förefunnes det Kroutziska vapnet, d. v. s. hans hustrus. Han hade till en början trott att det tillhört en annan adlig ätt. Hr Berger instämde för öfrigt i hr Jacobssons begäran, att disponenten för Ölsboda måtte blifva börd. W. erinrade dervid om att han i sin bekännelse ingalunda uppgifvit, det allt hvad han e hållit genom sina förfalskningar direkt kommit bolaget tillgodo. (Se ofvanstående utdrag ur hans bekännelse). Kand. Philipsson ansåg äfven att närmare utredning angående de genom förfalskningarne erhållna penningarnes användande borde företagas. Beträffande den hos Trivulzi, Hollander C:i i Paris å falska namn erhållna krediten å 200,000 fres, af hvilka 120,000 fres erhållits, frågade ombudet, häradsh. Almen, huruvida de handlingar å hvilka denna kredit först erhållits och å hvilka andra namn, än de å de falska dokomenter som nu förelåge, förefunnits, äfven varit förfalskade. Härpå svarade W. att han ej kunde erinra sig det, men trodde att de varit äkta. En sådan slapphet i minnet synes dock ganska otrolig hos en man som förstått att sköta så omfattande affärer. Hr H. V. Montgomery framlade en förteckning å de säkerhetehandlingar han af W. till belåning emottagit. Af dessa hade han för egen del bloctt bolanat en på 12,000 rdr hos konsul W. Röhss, en på 15,000 rår (10.900 rår bade erhållits) hos hör Ph. Welin och F. dOrchimont, och en på 12.000 rår i Riksbankens lånekontor. Kassakreditivet i Skandinaviska kreditaktiebolaget bade tagits lör Wijkanders räkning. W. förklarade att han nedsändt reverserna till hr Montgomery att belånas, dels för Ölsbodabolagets räkning, dels för att betäcka mellanvarande skulder som han till hr M. hade i löpande räkning. Domstolen beslutade efter hållen öfverläggning att målet skulle nppskjutas till d. 23 d:s, och skulle dertill inkallas de personer, hvilkas namn blifvit försalskade å i Göteborg hypotiserade dokumenter. Begåran att Olsbodaverkens disponent måtte blifva inkallad bifolls deremot icke. — — zA.w—— Kn knnnHnNpPRIrqq qv Från Ilufvudstaden. Enkefurstinnan af Wied och prinsessan Elisabeth fördes i Onsdags af den kgl. familA 11 NA